Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/129

Den här sidan har korrekturlästs

slutat. Jag vill ej tro att biskopens riksdagsmannarenlärighet förbjuder honom att läsa ett och annat, som kanske hvarje nitälskande undersåte borde blunda öfver. Tror han sig pliktig härtill, så säg, för att uppmuntra honom till ett företag, som kommer att intressera honom, att jag minns att biskopen ej alltid gör det han bör; och vid någon dylik förlorad stund kan han på mina ord låna uppmärksamheten till ett arbete, i memoirgenren ett af de mest underhållande jag känner. Likväl rekommenderar jag det ej till Brinkman, ty jag minnes edert gamla hat till Napoleon och fransoser i allmänhet; i en känsla skulle vi likväl därutinnan mötas: i ett begrundadt och behjärtadt förakt för kejsar Alexander, lika lifligt hos mig nu som anno 1808.




Brinkmans Stella.
III.
Litterära meningsutbyten under senare år.

Från en resa, som baron von Schwerin i familjeangelägenheter gjorde till Berlin på hösten 1830, medfördes hälsningar och sändningar både till Brinkman och Tegnér. De voro från Amalia Helvig f. von Imhoff, den bekanta skönanden, Atterboms och Geijers beundrade väninna och Tegnérs öfversättarinna. Schwerins hade, om än flyktigt, gjort hennes bekantskap i Stockholm många år förut, och äfven sedan någon gång underhållit förbindelsen med henne (jfr ofvan sid. 177). Nu tog hon mycket vänligt emot baron von Schwerin. Han skref hem därom till sin dotter Martina: "Fru Helvig är mera tysk än någonsin, talande på en gång med armar och ben, dock icke med tänderna, som hon förlorat; men hon är älskvärd och välvillig... Hon säger många vackra saker om mamma, som hon fullständigt erinrar sig... Vi talade om Brinkman och om Tegnér, samt äfven om Atterbom och Geijer och om dessas arbeten, som jag mycket litet känner, men hvarom jag talade oförskräckt, och det föreföll som om hon var nöjd därmed". — När ett år senare fru Helvig afled, skref fru Martina till Brinkman (20 januari 1832): "Fru Helvigs död synes mig, oafsedt den