författare erkände han framför alla: Vergilius, Molière, Racine, Lafontaire, Fénelon och Voltaire samt bland svenskar Gyllenborg och Kellgren. Hans lärjunge följde honom emellertid icke länge på dessa vägar. Hennes första litterära studium hade varit m:me de Genlis' berättelser, en enkel, lättsmält, uppfostrande, smått känslofull lektyr. Men hon hade sannolikt redan som barn fått del af mera svärmiska, rousseauanska idéer, den tid då hon uppväxte var La nouvelle Héloïses, var Pauls och Virginies, och i hvarje fall pekade hela hennes själsläggning åt en mera känslofull och inbillningskraftig riktning än den franska klassicitetens och upplysningens. Det hem, där hon uppväxte, omgafs ju af en natur, som lämnade näring åt känsla och stämning. Väster om corps de logiset på Råda ligger en vildpark med rik och växlande löfträds- och barrträdsvegetation, med snår och klippor stupande ned åt sjön, och ofvanför på en skogkransad bergskulle ligger en "borgruin", med konst uppförd, såsom man brukade under 1800-talets förra del för att öka naturens "romantik", och som efterträdde kejsartidens "eremithydda". Martina von Schwerin omtalar sällan Råda utan tillägget "romantisk": "mitt romantiska Råda". "Ni känner Råda", skref hon till Brinkman i juli 1812, och sedan hon berättat att hon gör långa ensliga promenader, tillägger hon: "denna plats är verkligen förtjusande, och jag återser den hvarje år med ny njutning". Så förblef det också och mer än trettio år senare skref hon (d. 6 sept. 1844) till samme vän: "Jag ville att ni vore här för att se bergen spegla sig i den lugna, härliga sjön, som återgifver alla de olika färgbrytningarna af trädens grönska, ljungens blomning och stenars och mossors skiftande skönhet. Jorden är gudaskön..."[1]
"Sentiment" och "sensibilitet" återkomma ständigt i hennes tankekrets — jämte "imagination" och "geni". Med Rousseau betonade hon först och sist känslan, och hon anför (1814) efter honom: "När människan börjar reflektera, försvinner hennes förmåga att känna". I stället för Cartesii filosofiska utgångspunkt: "Jag tänker, alltså är jag", ville hon sätta: "Jag känner, alltså är jag lycklig". Och en annan gång (1813) fäller hon följande rousseauanska yttrande: "Jag har ofta tänkt på i hvilket århundrade eller i hvilken bygd jag skulle velat födas för att ha kunnat blifva både lyckligare och bättre, och mina önskningar vända sig då alltid till det patriarkaliska lifvet, till detta lif af oskuld och renhet, där människan, utan att vara ensam, endast höll tillsammans med andra genom tillgifvenheten och välgärningarna, och där karaktären kunde vinna tillbakadragenhetens hela öfverseende och behag utan att röna enslighetens egoism och sträfhet. Nej, om människan vill bevara sin renhet, är det icke i sällskapslifvet som hon bör lefva, ty där blir hon ovillkorligen missledd eller åtminstone försummar hon där en mängd saker, som bidraga till hennes moraliska fullkomning, hvarifrån hennes uppmärksamhet alltför ofta drages genom ärelystnadens och fåfängans småaktigheter."
- ↑ Detta sist citerade bref är — lksom i allmänhet hennes bref till Brinkman efter 1820-talets midt — skrifvet på svenska. Nästan alla andra i detta kapitel anförda utdrag äro öfversatta från franskan (utom brefven till Brinkman af 1829 och 1837.)
