Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/130

Den här sidan har korrekturlästs

saknad som hon lämnar hos sina vänner, vara en verklig förlust för vår litteratur, då hon så verksamt och så smakfullt bidragit att göra den känd i utlandet."

Den tyska litteraturen intresserade alltjämt fru Martina, och helst återvände hon till sina klassiker. Den nyare tyska poesien led af ihåligt ordprål och vingbrutna idéer — ett undantag fann hon blott i Heines humoristiska prosa, hans Reisebilder m. m.

Den 21 juli 1831 skref hon (här i öfversättning):

"Oaktadt alla de förströelser, som sällskapslifvet nu kan erbjuda mig, känner jag dock en viss svårighet att lämna hemmet, och hvems tror ni är skulden, min käre Brinkman? Jo, Goethes, som vid en femte eller sjätte läsning ännu utöfvar på mig sitt magiska inflytande. Man återläser icke denne författare, utan man lefver åter med honom; ty ingen har förstått lifvet och människorna som han — hos hvilken man icke beklagar något, icke ens misstagen: han låter oss intränga i själens afgrunder och afslöjar för oss de intellektuella och moraliska krafterna. Han ensam har förmågan att återväcka på en gång hvad som finnes af handlingsdrift och af betraktelse i vår natur. Han intresserar oss för allt, utan att låta oss få afsmak af något, utan att komma oss att förakta de enklaste enskildheter i de mänskliga villkoren, som han filosofiskt visar oss vara ett resultat af våra vitala krafters utbrott och icke ett nedsättande vittnesbörd om slafveri och oförmåga... Och hvilken talang som skriftställare, hvilken hänförande stil, hvilken enkelhet och hvilken klarhet, hvilken intimitet med det föremål han behandlar!

Jag erinrar mig att madame de Staël, sedan hon talat om Napoleon så illa man kan föreställa sig, alltid slutligen tillfogade: "och likväl skulle denne man kunnat göra med mig hvad han velat". Ack, jag fruktar att det hade varit samma förhållande med mig, om ödet hade låtit mig födas som landsmaninna och gjort mig bekant med Goethe...

Se här min lilla förnöjliga förströelse, som åtminstone visar er att min ungdoms beundran för denne författare intet förlorat i sin kraft."

Följande år den 7 april skref hon:

"Fast jag en tid bortåt förblifvit tyst, har jag dock icke varit sysslolös, och Brinkman hoppas jag godkänner mig som lärling af edra medicinska läror, då jag säger mig under min häftigaste plågotid hafva genomläst hela Stagnelius samt alla Schillers och Goethes sorgespel. Om dessa blifver alltid vid hvarje ny läsning något nytt att säga; så äfven om den höge, upplyftande, djupsinnige svenske skalden, som förklarar smärtans toner i himmelska välljud, hvars klangfullhet förtjusar mig. Men allt detta besparas till en annan gång. Nu blott några ord om Goethes död, om man så kan kalla hans jordiska försvinnande, ty denna ande verkar oafbrutet och kraftigt så länge mänsklighet finnes, så länge hjärtan klappa och tanken sträfvar mot det oändliga "

Och den 22 april:

"Säg mig, bästa Brinkman, känner ni något skönare slut än Goethes? Den stora, härliga bilden, som intill sista ögonblicket förblef sin kallelse trogen, sväfvar förklarad för mina tankar och fullkomnar den förtjusning hans väldiga snille för långt tillbaka, hos mig väckt... Jag skattar honom icke blott