Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/137

Den här sidan har korrekturlästs

förstånd, och ingenting värdt att anmärka har undgått hans skarpsinnighet. Också skulle ni blifva nöjd med den fulla rättvisa han gör åt allt förtjänstfullt och anmärkningsvärdt, och att han ej finner detta ligga inom poesiens krets, det är åtminstone jag sinnad att förlåta den störste tilläfventyrs af Europas lefvande skalder, som med skäl ej funnit någon, hvilken enligt hans egen anspråkslösa utsago var mera värdt med än honom själf. I Preussen såsom stat och såsom representant af nutidens intellektuella bildning är han förtjust, fastän han kallar Berlin den bäst byggda sandgrop som finnes och berlinskorna de fulaste kvinnoskapelser som vandra på hyfsad jord. I dag lämnar han Lund, tillbringar morgondagen på Årup, dit jag anmodade honom att fara, och inträffar fredag vid sitt hem, som han ingalunda tänker lämna under riksdagen och hvarest han lofvat mig att blifva en flitig brefskrifvare. Och vore det möjligt att hos honom bibehålla den sinnesstämning, med hvilken han vistas bland sina vänner i Skåne, misströstar jag ej att de icke ännu kunna glädjas med något mästerverk af hans aldrig slocknande snille, som hos honom, om blott ögonblickligt, kan väckas till ungdomlig kraft."

Men hvarken bref eller skaldeverk kom. Följande vinter vistades familjen von Schwerin i Göteborg och på Råda, där de hade ett angenämt umgänge bland annat med fru Hilda Wijk, som snart skulle bli föremål för Tegnérs lifliga beundran. På sommaren 1834 sökte baron von Schwerin läkare i Köpenhamn och hans fru var också med där en längre tid. Därunder uppsöktes hon af B. von Beskow, som det året blef sekreterare i Svenska akademien — hvilket Stella unnat Brinkman — och som föregående år gjort besök på Sireköpinge. Af Stella och Brinkman omtalas denne rätt sursött. Till Tegnér, som tycktes sätta honom högt, skref fru Martina hånande om hans "vinterkvällstalanger" och hurusom han nu vore "kandidat till allt". Hos Tegnér, sade hon till Brinkman, hade hon "funnit någon svaghet för hofmarskalkens kvinnligt litterära behagsjuka". Den 16 november 1834 skref hon till Brinkman: "Har Beskow ännu återkommit från sin resa? Jag tror mig aldrig hafva omtalat huru jag träffade denne i Köpenhamn — till lika liten uppbyggelse som vanligt, fastän jag hos honom på några ögonblick gjorde Oehlenschlägers bekantskap. Herrarne voro alltför mycket sysselsatta med ömsesidiga komplimenter för det att jag skulle vilja träda emellan — nu blott ett komma mellan tvenne antiteser.[1] Beskow har dessutom något i sitt väsende som ovillkorligt påminner om en champignon: en smula smak på saucen kunna väl hans snillefoster i tal och skrift sätta, men till väsentlig rätt, som mättar och föder en frisk natur, därtill duga de väl aldrig."

Vid midten af 1830-talet började Tegnér att oroas af anfallen i tidningarna, särskildt Aftonbladet. Själf klagade han öfver "dagens pöbelhjältar". Tegnér framträdde emellertid med oförsiktiga, retande yttranden både i riksdagsanföranden och i tids- och tillfällighetsdikter. Vännerna beklagade mycket att han på detta sätt gaf lastarenom rum. "Jag skulle önska att muntligt få säga honom min tanke härom", skref Biktmodern till Brinkman (12 november 1835).

  1. Samma uttryck återkommer i brefvet till Tegnér af januari 1835. Se Ur Es. Tegnérs papper s. 370.