äfven öfver mitt sinne. — — — Glöm icke bort en olycklig grubblare, hvars förstörda, bedragna, förbrunna hjärta ej väntar någon annan tröst på jorden än den, vänskapen ännu torde kunna ge.
Ömhet och tillgifvenhet Es. Tegnér.
I sitt svarsbref (af den 4 december 1836) sökte Biktmodern — som var glad öfver att åter vara insatt i sina forna rättigheter — mildt och försonande länka Tegnérs tankar på det svåra och vanskliga i kvinnans ställning gent emot mannen, som nog har, också han, ett drygt ansvar i den förras utveckling. Kvinnan är "skapelsens skrapkaka" ; hon får icke utbilda sig till något helt, ej ens till litterära sysselsättningar; hon må "stanna vid sin läst, och lyckligast den, för hvilken kärleken häraf tillhuggit formen. Nog gören I väl härvid ibland, I store mästare och konstnärer, som modern i sagan, hvilken högg af dotterns fot tills den skulle passa i skon hon upphittat. Så stympen I oss också efter edert god-tycke eller edra behofver. Icke rå vi alltid för att I med lika blind ifver bearbeten en träkloss eller ett stycke elfenben."
Sin dystre vän sökte Biktmodern upplifva också med humoristiska kåserier. Så skämtade hon nu öfver Brinkmans nya kärlek till skådespelerskan Emilie Högqvist, till hvilken han till och med riktat ett poem, däri han besjungit henne som "vestal". I ett följande bref (af den 9 mars 1837) omtalar hon dem, som nu fika efter att bli biskop Faxes efterträdare innan han ännu var död, Agardh, Thomander och Z. Pettersson; den senare "spänner sin lyckas lina, efter hvad man säger, från Brahes fullsprängda förmak till Rosenblads andetomma bönerum". För Tegnér vore det nu tid att på allvar tänka på att återkomma till Skåne, hvarom de förut rådgjort; alla intressen tala nu för saken, "blott ett enda kan motarbeta dem alla och detta är ju förkolnadt, brutet och får icke mera återknytas. Nej, min förträfflige vän, själfva lifstråden får icke mera bortspinnas vid någon Omfales fötter, huru skön, huru förledande hon må vara. Ett är dock skönare: ert stora namn, er ädla, höga verksamhetskrets." Om fru Emilie Selldén, f. Ulfsax, som varit föremålet för Tegnérs nya olyckliga känsla, skref Stella till Brinkman i oktober 1837: "Den ryktbara sköna säges till sommaren komma i mitt grannskap. Har ni icke lust att se henne, bästa Brinkman? Men kanske fastnade ni också i Ulfsaxen, som biskopen skämtande säger."
Tegnér försökte upprepade gånger att förmå sin Biktmoder komma till Växjö på besök t. ex. på väg till eller från Stockholm; men hon hade alltid något förhinder. Den 2 juli 1837 skref hon:
"Tack, min förträfflige vän, för inbjudningen till Växjö. Ingen Stockholmsfärd behöfves för att locka mig dit, men det ena som det andra är för mig i år omöjligt. — — — Ack, det gamla husdjuret Förnuftet, huru nödgas vi icke plåga och vårda det, för att alltjämt hafva det till hands i alla lifvets pröfningar och mödor! Och i sanning vet jag ej om det är värdt all den omsorg vi kosta därpå. Men detta liksom mycket annat bör afhandlas i det välbekanta soffhörnet. Huru hjärtligt glad skulle jag icke blifva att återse er där!"
