än hans promoverande till jubelmagister, och yttrade till mig: detta äro matta vers, hvarpå jag lika enkelt som bestämdt svarade: Ja, det skall Gud veta. En anekdot som i parentes sagdt utgör Martinas förtjusning."
Biktmodern manade ifrigt Tegnér att återvända till diktningen eller att åtminstone samla och utgifva åter ett band dikter och detta "innan riksdag, politik, försåt och gräl möta deras första steg". De gamla grillerna fingo ej heller fängsla honom mer: "Nog veta vi ifrån St. Sigfrids tid hvad Ulfsaxarne förmått med Växjö biskopar,[1] men att den protestantiska, frisinnade, mest protesterande af dess efterträdare skall falla i en dylik snara, det är i sanning att för envist hylla den urgamla vidskepelsen. — Är då icke kärleken en sådan?" (Den 4 april 1839.)
I ett föregående bref hade Biktmodern liknat kärleken vid den från himlen fallna stjärnan (i Uppenbarelseboken), som föll ned i vattnet, hvilket förbittrades såsom af gift, så att många dogo. Då planerna att åter råkas tycktes stranda, skref fru Martina i samma bref (mars 1839):
"Så vimla vi, arma människor, om hvarandra, verkliga infusoriedjur i tillfällighetens stora vattenpöl, tills döden sväljer oss alla. Novalis har ganska vackert sagt:
Was passt, dass muss sich randen,
Was sich versteht, sich finden,
Was gut ist, sich verbinden
Was liebt, zusammen sein.[2]
Som om alla dessa villkor för trefnad och sällhet ej vore de svåraste att uppfylla på jorden! Väl är emellertid, att de förespeglas i skaldens hjärna: mycket hvad som däri blomstrar, trånar, flammar och förtjuser, häntyder blott på evigheten — eller hur?"
