De sista Stellaåren (1839 —1847).
Brefväxlingen med Brinkman. Dotterns och mannens död. Den utländska resan. Ett och annat Tegnérbref. Brinkmans sista hyllning.
Sireköping den 2 januari 1839.
Jag vill åtminstone börja det nya året bättre än jag slöt det förflutna och därför skyndar jag att meddela er, min goda vän, mina lifliga nyårsönskningar som ni vet af gammalt nästan alla innefattas i det lilla ordet — lef! Ty lefnadsförmåga innebär ju glädje, trefnad, lugn och nästan sällhet för den vise, som hvarken bortslösar eller försmår ödets ibland frikostiga, ibland njuggare gåfvor. Hvad jag dock ville räkna till de förstnämnda vore bättre hälsa för oss båda, ty den fortgående, ständigt återkommande envigeskampen med det kroppsliga lidandet öfvar visserligen till en del själens krafter, men slutar dock ovillkorligt med att förslappa dem. Också endast ifrån denna synpunkt fruktar jag, eder giktbrutna medsyster, framtiden: eljest smickrar jag mig med att möta de 50 år, jag i morgon räknar, lika frimodigt, tryggt och leende som fordom det blomstrande tjugotalet. Med lifvet grälar jag aldrig, just för det jag tidigt lärt känna dess allvar, och med den odödlige Goethe älskar jag att säga:
Wähntest du etwa
Ich sollte das Leben hassen,
In Wüsten fliehen,
Weil nicht alle
Blütenträume reiften.[1]
Nej, min ädle vän, hvarken ni eller jag tro OSS berättigade härtill, så länge vi känna den djupa, betydelsefulla rikhaltigheten af den store skaldens oförgätliga ord:
Hast du nicht alles selbst vollendet,
Heilig glühend Herz?
och vidare:
Hat nicht mich zum Manne geschmiedet
Die allmächtige Zeit
Und das ewige Schicksal,
Meine Herrn und deine?
Således ingen vemodig återblick på det förflutna, ingen förstelnad känsla af det närvarande, och ännu mindre någon misströstande aning om det tillkommande. Må blott däröfver vår heliga vänskaps stjärna ofördunklad lysa! —
Det var Martina von Schwerins lefnadskonst detta, att icke overksam rufva öfver det förflutna, utan modigt gå framtiden till mötes. Hon kunde också ännu på 1830-talet säga: "Jag vet icke huru det kommer sig, men åren ha gjort mig gladare, jag andas mera fritt". Men detta hennes mod blef
- ↑ Ur Goethes Prometheus, liksom de följande verserna.
