Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/147

Den här sidan har korrekturlästs

antologi, i hvilken hvar och en bläddrade med nöje, ty man kunde alltid vara säker på att finna något, som öfverensstämde med de mest olikartade känslor och själsbehof. Om jag har någon förtjänst, består den uti att kunna någorlunda sammanhålla dessa spridda och osammanhängande elementer och att i och med detsamma trotsa ödets och pröfningens värld. Hos henne däremot funnos alla egenskaper så helgjutna, så skönt öfverensstämmande i vilja, insikter, kunskaper, känslighet, skarpsynthet och en aldrig svikande hjärtats godhet. —

I augusti samma år hotades Tegnér med en liknande förlust. Det var hans dotter Götilda, gift med d. v. majoren vid norra skånska infanteriregementet friherre Rappe, som något år förut flyttat från Växjö till Landskronatrakten. Hon hade nu svårt insjuknat och de närmaste infunno sig. Friherrinnan von Schwerin reste då in till Landskrona för att träffa sin pröfvade vän. Och när den värsta krisen i Götilda Rappes sjukdom var öfver, kom Tegnér ut till Sireköpinge. Detta var hans sista besök hos Biktmodern. Samtalet dem emellan rörde sig helt naturligt om den aflidna dottern Martina. Tegnér hade redan förut fått del af en eller annan skiss af hennes hand, fastän hvarken han eller Brinkman tyckes ha velat att hon år 1836 låtit trycka två små häften med den anspråkslösa titeln Småsaker af en nybegynnare. Det är en samling små berättelser, mest för ungdomen eller med uppfostrande syfte, bref, anteckningar, reflexioner och några poem. En ännu större samling hade hon efterlämnat. Hon hade de sista åren arbetat därpå stundom sent ut på nätterna och hade knappast för modern visat sina manuskript. Denna andra samling Småsaker i två häften var nu under tryckning hos Gleerup i Lund. Modern ansåg som en helig förpliktelse att utföra dotterns önskan. Det öfverskott, som kunde väntas på försäljningen, hade dottern troligen ämnat till en nyttig inrättning för de fattigare barnens vård och upplysning. Modern utförde också denna plan, och om de ädla Martinorna vittnar ännu den vackra skolbyggnaden vid Sireköpinge kyrka.

Om dessa Småsaker, hvilkas tryckning modern nu ombestyrde, skref hon ofta till Brinkman. Så den 15 september 1839: "Till en början vill jag tala om vår biskop som tillbringade här tvenne dagar och reste härifrån med ett mer än halft löfte att skrifva ett förord till Småsakernas andra del, i hvilket genom uttryckligt förbehåll af mig, hvarken får inflyta politik eller polemik, som han skrattande medgaf, och att han lär hafva allvar härmed, har jag sedermera från Lund inhämtat. Jag ber er, bästa Brinkman, att ej anse mig vara vankelmodig och obestämd, som slutat med att gifva Tegnér ett uppdrag, hvarvid jag förut funnit ansenliga betänkligheter: men hans känslofulla deltagande i min sorg, hans grannlaga vördnad för mina tårar, som i hans närvaro flöto ymnigare än hvad de framför mängden vanligtvis pläga, föranledde mig att omtala hvad jag ämnat utbedja mig af honom, som genast omfattade denna enkla framställning med för mycken värme och beredvillighet att jag sedermera skulle kunna draga mig tillbaka. För honom vore nu ett passande sätt att mäta sig med Goethes Bekenntnisse einer schönen Seele...