Skåne, träffades de icke, och icke sedan heller. Med djupt deltagande mottog Biktmodern underrättelser om hans befinnande — någon gång direkt från honom själf; men hon synes icke velat eller vågat sammanträffa med honom, då hon fruktade att det angenäma minne hon ägde af hans personlighet för alltid skulle grumlas.
I slutet af år 1839 (den 10 nov.) hade Stella skrifvit till Brinkman:
"Nej, min gode Brinkman, ni har ej varit ensam om att prisa den förflutna sommaren, hvars härliga grönska och ljufliga värme tillåtit mig att i naturens sköte med mindre bitterhet utandas min smärta än inom den numera af tomhet och saknad vanställda boningen. Huru många timmar har jag ej bortdrifvit ibland mina förtjusande blommor och därvid vemodigt ihågkommit en gammal visa som ofta gnolades af min salig mor:
Malin hon gick sig i herregårdsparken
Till att fördrifva sin orolighet etc.
Mången gång har jag önskat att med er få dela den barnsliga fägnaden (ni stöter er ej vid ordet), som blomstrens åskådande hos mig väckt. Dessa min barndoms älsklingar hafva nu ofta varit stumma, men lugnande vittnen till min sorg: att de skönaste bland dem vissnat på den Heligas kista, behöfver jag icke säga er...
Huru orätt hafva icke människorna att vanvårda och förkasta de enkla medel, som af skaparen bjudes dem till tidsfördrif och nöje: huru ännu mera orätt att tro sig frikallad från skyldigheten att vara glad fastän man ej är lycklig. Det vill säga glad åt lifvet, dess mångfaldiga, rena, oskyldiga njutningar, som blott ett modfällt, anspråksfullt sinne förbiser eller föraktar."
Detta återvunna lefnadsmod blef emellertid rätt snart åter satt på ett hårdt prof: ett år efter dottern gick maken ur tiden. Dotterns död synes ha brutit hans inre motståndskraft; sin yttre spänstighet bibehöll han alltjämt, och företog t. ex. dagliga ridturer också vid 70 år. Men på en af dessa turer fick han slag och afled knall och fall — det var den 13 april 1840.
Till Brinkman skref fru Martina den 8 juni:
"Min goda Brinkman! Hvilka smärtans och förskräckelsens dagar har jag ej upplefvat sedan jag för nära 3 månader sedan tillskref er. Huru plötsligt, huru oväntadt slet ej döden sex och trettioåra band, och nedlade i grafven den gode, milde, till slut sorgbundne och stapplande vandraren vid min sida! — Hvad som sedermera blifver af mig själf, har jag väl mer än till hälften beslutat, men kan i följd af en hel hop högst prosaiska förhandlingar ej ännu omtala det för någon. Stillhet, indragenhet och oberoende är allt hvad jag eftersträfvar. Detta finner jag företrädesvis i den landsort jag bebor, där jag framlefvat den mognare delen af mina dagar och där jag framför allt är afhållen och älskad, Många sorgliga, men kära och heliga minnen fästa mig också här; de skola omhägna mitt ensliga tjäll, Martinas ande skall sväfva däröfver, och ingen onyttig flärd, inga fåfängans bojor skola göra mig
