till dess slaf. Dit känslan för de mina, vänskapen eller kanhända godtycket stundom kallar mig, vill jag äga fullkomlig frihet att fara. På detta vis hoppas jag fridsamt och lugnt närma mig till det stora målet som väntar oss alla."
På hösten 1840 begaf sig friherrinnan von Schwerin till Göteborg och därifrån till Stockholm, där hon tillbragte vintern och följande vår. Brinkman var under denna tid mycket sjuklig, och de båda vännerna träffades icke så ofta de önskat. Till och med vid uppbrottet blef han hindrad att taga ordentligt afsked af sin Stella. Detta smärtade både honom och henne så mycket mer som hon nu ämnade sig ut på en längre utländsk resa. Nu skref han "med heta tårar" ett rörande afskedsbref, som hon dock icke fick förr än vid hemkomsten ett år därefter. Under resan låg den direkta brefväxlingen så godt som nere; genom fru Martinas äldsta dotter, friherrinnan Ebba von Schulzenheim, fingo de dock underrättelser om hvarandra. "Min fria själ reser ju dock öfver allt med er", skref Brinkman; och att Stella skulle väl begagna sin resetid, därom var han öfvertygad: "Stella är en af de ytterst sällsynta svenskor, som äro högbördiga nog för att i alla länder känna sig besläktad ej blott med den svenska utan med mänsklighetens adel".
Martina von Schwerin hade många år längtat till söderns värme och sol för att en gång slippa den kalla årstiden här hemma och riktigt njuta af "ett mildare luftstreck, där ett rättmätigt bruk af hvarje husbehofsledamot, såsom armar, händer och ben, ej åtföljes af värk och sveda". Hon begaf sig också nu — åtföljd af sin yngste son Carl, som tog permission från sin officerstjänst vid flottan — först till de varma baden vid Lucca, och var i själfva verket under större delen af resan mera nedsatt än hon ville för de hemmavarande erkänna. Några månader efter hemkomsten berättade hon om sin resa för Tegnér, som vänligt begärt att få veta huru hon haft det: "Det gör sannerligen så godt att någon gång få bortbyta vårt tråkiga, instängda, stelfrusna nordmannalif mot söderns bekymmerslösa, glädjefulla, blomsterrika tillvaro, att jag skulle råda dig, min bästa Tegnér, att öfvergifva det eviga hvardagsgrälet med konsistorier, kommittéer, akademier, förläggare och Gud vet allt hvad de kallas mot några soldagar under Italiens blida himmel, där jag i 7 hela månader andades idel liflig och tillväxande förtjusning, sant och mästerligt förklarad af Goethe som yttrar "Da fühlt man sich doch einmal in der Welt zu Hause". Jag besökte först baden vid Lucca, en ljuflig, i en af Apenninernas skönaste dalar inträngd vistelseort, sedermera det på konstsamlingar och litterära minnesvårdar rika Florens, där jag ibland annat fick göra omständlig reda för dig inför vår välvillige och lärde landsman Gråberg till Hemsö, som han kallar sig[1]. Gubben, som lefvat i tämligen knappa omständigheter, hade nyligen blifvit bibliotekarie vid storhertigliga biblioteket och har därigenom vunnit med familj en anständig bergning. Denna stora och kostbara boksamling kommer nu att riktas med flera svenska arbeten, hvaribland dina innehafva ett af de främsta
- ↑ Jfr om honom t. ex. Den Blåögda s. 28. — I Florens uppsökte hon också två systrar till drottning Desideria, hvilken i bref tackade henne för hälsningarna.
