inbjudande förplägning. Dock lofvar jag er vin af ungefär samma art som Ebbas, hönskött så mycket ni behagar, kål och rofvor à discretion och framför allt att slippa fisk, hvaraf mina sumpar likvisst äro öfverfyllda. Fråga den beskedliga grekinnan[1] om ni icke skulle kunna äfventyra er hit utan farhågor att svälta ihjäl, då härtill på köpet hänger kökstaket fullt af spickeskinkor, och kalfvar och grisar husera på ladugården.
Råda den 6 december 1844.
Min bästa Brinkman. Vi kunna med skäl lyck-önska hvarandra att vara tvenne de gladlyntaste människor som nu mera finnes på den fördystrade svenska jorden, och ändå lefva vi bägge i nästan oafbruten enslighet och hafva blott vår egen åsikt af lifvet, vår aldrig svalnande känsla för mänskligheten, vår kärlek till tankens och förnuftets utbildning att tacka för denna lugna, fortfarande, själsstyrkande munterhet, som afundas mig af mången. "Hvad du kan skrifva skämtande och roligt", sade mig i går i staden en af mina släktingar, "och det från Råda, där du dag ut och dag in sitter ensam." 'Hur är det möjligt att tant kan vara lika glad', yttrade lilla Martina Barclay, 'nu sedan vintern kommit med de långa, mörka, ensliga kvällarna' etc. etc. Och jag var färdig att svara: Huru är det möjligt, att I, mina vänner, ännu i lifvets blomningsålder, med inga sorgliga hugkomster från det förflutna, med trifsam känsla af det närvarande, med ljusa förhoppningar på framtiden, ständigt omgifna af makar, barn, vänner kunnen vara om ej likgiltiga, dock så mätta på mycket af det som bevarar sinnets friskhet och känslornas lif. Nej tacka vill jag er, min ädle vän, som med snillets, kunskapens och det fina vettets lekande behag vet att skämta och att glädjas! —
En eller annan gång kom det ett bref från den sjuklige Tegnér, som alltjämt mindes med glädje och saknad det klassiska soffhörnet. Det sista bref han skref var af den 28 februari 1843, då Biktmodern på tillfälligt besök vistades i Göteborg. Han uttryckte den förhoppningen att hon nu flitigt umgicks med fru Hilda Wijk, åt hvilken han under 1830-talets sista år ägnat en hänförd beundran: "Huru lycklig skulle jag ej känna mig, om jag finge sitta midt emellan er! Hälsa henne hjärtligen ifrån mig!" Han berättade om det nya slaganfall han några månader förut fått, som nog vore början till slutet. Till sist heter det:
Farväl, älskade Martina! Glöm nu icke alldeles bort mig, utan skrif mig ett och annat himlabref till, när du kan. När man är reducerad till bara korrespondens med damer, blir man därigenom så mycket enträgnare, längtar så mycket mera; ty att man helt och hållet skulle kunna utrota den gamla Adam, ligger icke i människonaturen. Tillåt mig därföre åtminstone denna Brinkmanianism. Det är ju ett oskyldigt nöje, tyvärr alltför oskyldigt. Låt mig äfven veta hvilka du egentligen lefver med, och hur du passerar din tid i Göteborg, där intet hushållsbekymmer kan dissipera dig, och där jag fruktar att tiden måtte falla dig lång. Det är vid sådana
- ↑ Så kallades Brinkmans trogna hushållerska, m:lle Ståhlberg.
