Och med ömhet blickar jag tillbaka
på de få som än mig minnas här,
känslans blodsband kan jag ej försaka,
utan kärlek ingen himmel är.
Med tårfyllda ögon och sörjande sinne tackar jag er ännu en gång för dessa sköna rader, jag aldrig utan djup rörelse upprepar."
Från Brinkman föreligga inga bref efter juli 1846 (halftannat år före hans död); det sista från hans Stella lyder:
Göteborg den 23 februari 1847.
Min ädle, oförgätlige vän. Icke utan djup rörelse fattar jag pennan för att ännu hälsa er vid en tidpunkt så kär och betydelsefull för mig, ty efter uträkning bör detta bref komma er tillhanda vid den 81:sta[1] födelsedagen jag med varm och innerlig tacksamhet alltid firar, fastän plågornas och grannlagenhetens tvungna tystnad afbrutit den ömmaste vänskaps heligaste meddelanden och utgjutelser. Men detta blott i synlig måtto, ty själarnes oupplösliga band förgås ej, och jag skulle sannerligen ej vidkännas mig själf, om jag ej trodde mig alltjämt lefva lika mycket under er åsyn, lifvas lika mycket af ert bifall, stärkas af ert deltagande som i de lyckliga dagar, då den kära handskriften hvarje vecka för mig öfversatte ert snilles och ert hjärtas rika skatter. Svårt har det likväl varit och svårt blifver det mig alltid att lefva härförutan, särdeles vid den hårda pröfning, som under det förflutna året öfvergått mig.
Men äfven här får jag återkalla minnet af hvad jag njutit för att med värdighet försöka döfva moderssmärtan med hugkomsten af försvunnen modersfröjd. Och dagligen erfara vi hvad det skönas lott varit, är och förblifver på jorden.
Alla instämma vi i en varm och innerlig önskan för er förbättring, för återvinnande af kroppens frikallande från olidliga plågor, och i ett ljuft, ett förädlande hopp att ej vara förgätna af er. Och jag, min bästa, min förträfflige vän, hvad tänker, hvad känner, hvad önskar icke jag om och för er!... Tänk någon gång på mig, som så länge lefvat af edert ädlaste lif, och som med innerlig tillgifvenhet uppfattar och hänföres af hvarje gnista, som därifrån fortgår. Er evigt erkännsamma M. v. S.
I ett af sina sista bref (af 7 juli 1846) hade Brinkman sändt den inledande dikten i cykeln Sömnlösa nätter; den bär titeln Natten, och han slöt sitt bref med följande rader: "Måhända Stella ej läser dessa blad förr än den sista natten utbredt sin skugga öfver min anspråkslösa runsten. Äfven då — à Vous comme à nulle autre".
- ↑ Brinkman fyllde nu 83 år.
