I vinterkvarter.
Boningshuset på det romantiska Råda började blifva bristfälligt och hade väl på länge icke ombonats. Särskildt voro vintrarna där besvärliga, och för en person, som så mycket plågades af gikt (reumatism) som Martina von Schwerin blef det med åren allt svårare att härda ut i en kall och dragig bostad. Vissa vintrar var också kölden mycket stark, vargarna visade sig på sjön och gingo äfven på rof fram till gården, där de en gång ihjälbeto hennes älsklingshund. På hösten 1845 tog fru Martina därför våning i Göteborg. Efter hennes son Carls död följande år trifdes hon mindre på det ensliga Råda, och slutligen (1849) fann hon lämpligast att försälja det gamla stället.
Också från Sireköpinge hade hon då tagit ett vemodigt afsked. Det var i maj 1846, då hon från Skarhult, där hon hos äldste sonen skulle tillbringa en del af sommaren, for dit och för sista gången daterade därifrån ett bref till vännen Brinkman. Hon skref då:
"Jag har här framlefvat några angenäma dagar, njutningsrika genom mina underhafvandes glädje att återse mig ibland sig och mina forna grannars bibehållna vänskap. Man har dock icke lefvat förgäfves, då man lyckats i att väcka tillgifvenhet och erkänsla i sina medmänniskors hjärtan. Med er hade jag gärna uppehållit mig vid dessa af oss bägge värderade gåfvor, som ersätta rikligen hvad öde och tillfälligheter i andra afseenden beröfvat. Olyckligtvis får jag bortlägga pennan, ty vi återresa inom en timme till Skarhult. Farväl således från detta mångåriga vår vänskaps sanna hem!"
De kära grafvarna i koret vid Mörarps kyrka förglömdes icke heller. Där kom hon också själf att hvila — bredvid sin kära svärmoder, såsom hon önskat. Men ännu fick hon en frist, innan hon bortkallades — längre än hon önskat: nära tre årtionden.
Friherrinnan Martina von Schwerin hade nu gått i vinterkvarter, för att begagna ett uttryck af Tegnér. Vinterkvarteret var Göteborg, hennes födelsestad, där hon alltid varit väl bekant och känt sig hemmastadd, om än alla förhållanden där icke voro efter hennes sinne.
Under första vintern i Göteborg hade hon skrifvit, till Brinkman (27 dec. 1845):
"Om våra sällskapsförhållanden i Göteborg är tyvärr föga eller intet att säga och äro i alla afseenden mycket förändrade emot hvad de fordom varit. En grann stelhet råder i alla samkväm. Den forna borgerliga trefnaden är försvunnen. De rika köpmännen afundas hvarandra deras tämligen
