skingradt bibliotek hade tillgång på i Göteborg, och helst skulle jag vilja återse mina funderingar från den tiden ,ehuru det väl kunde gå mig efter Tegnérs utsago 'att blifva spökrädd för mig själf'. Under mina ej sällan förnyade skilsmässor från Stockholm brefväxlades alltjämt och med särdeles liflighet då gubben vistades vid riksdagen i Örebro 1812."
När den lilla brefpacken — blott ett tjugotal epistlar från åren 1810-20 — kommit Brinkman till handa, sände han den till sin korrespondent, brefvens författarinna. Med en egen känsla genomläste han då dessa tunna breflappar, som vittnade om hennes stora tillgifvenhet, för den gamle och om hennes omsorg om sina uppväxande barns studieledning, men som för öfrigt icke innehålla många märkliga ting och alls icke äro att jämföra med hennes bref Till denne skref hon vid återsändandet (3 december 1837):
"Emellertid kostade det på mig att skicka de Rosensteinska brefen så torra och nakna de syntes mig vara, sedan fråga blifvit om att inrymma dem hos er. Det gjorde mig likväl nöje att i dem återfinna min ungdoms och medelålders. röda tråd (ni minnes er Goethe), den aldrig hvilande omsorgen om mina barns bildning och moraliska utveckling. Äfven här torde vara tillfälle påminna sig den nyss anförde store skaldens ord:
Was ich irrte, was ich strebte,
was ich litt und was ich lebte
sind hier Blumen nur im Strauss.[1]
Ty i hvarje sann, djup och mäktig känsla innefattas ju dessa af snillet så poetiskt skönt anmärkta lifvets ljus och skuggor!"
Af vida större betydelse för Martina von Schwerins andliga utbildning än Nils von Rosenstein blef emellertid Carl Gustaf von Brinkman. Brinkman var tolf år yngre än Rosenstein och liksom denne på långt håll släkt till familjen Schwerin eller rättare sagdt till familjen Törngren. Hans kusin Gustaf af Brinkman, som blef landshöfding i Blekinge, var gift med en dam från Göteborg Sofia Christina Kåhre, som återigen var Martina Törngrens kusin. När Carl Gustaf von Brinkman år 1810 rapellerades från ministerposten i London, synes han på hemvägen till Stockholm hafva besökt vänner och fränder i Göteborg och bland dem "madame de Råda". I Stockholm upptog han umgänget med hennes dotters familj och blef där en gärna sedd gäst, han tillbragte under vintern 1811-1812 — den sista familjen Schwerin var bosatt i hufvudstaden — ofta sina aftnar hos hofstallmästaren och hans unga älskvärda gemål. För henne visade också Brinkman snart en varm beundran, och äfven han understödde hennes bemödanden att rikta sitt själslif med litterära studier. Härför var Brinkman i hög grad lämpad, bättre kanhända än någon i det dåtida Sverige: ingen ägde som han så många direkta förbindelser bland litteraturens mest framstående personligheter i Europa, ingen hade så vidsträckta och mångsidiga studier i den samtida vitterheten, ingen slutligen hade som han lust och
- ↑ Ur Goethes dikt An die Günstigen. — Den "röda tråden" ur Die Wahlverwandtschaften.
