Äfven Karl Johan yttrade sig om friherrinnan von Schwerin på det mest artiga sätt; men för honom hade man annars respekt och beundran mest på afstånd. Länge hade Schwerin hyst planer att slå sig ned som landtbrukare i sin fäderneprovins. År 1808 inköptes Sireköpinge, en gård belägen i trakten af Landskrona, ett par mil från gamla friherrinnan Ebba Lagerbring-Schwerins änkesäte Rosenlund och ungefär midt emellan Lund och Helsingborg (Ramlösa) eller tre mil från hvardera. En provisorisk flyttning företogs redan samma år. På sommaren, sedan Schwerin rest ned till Sireköpinge, vistades hans fru med sin lilla flicka på Råda, sysselsatt med förberedelser till flyttningen; hon skref då den 10 juni: "Jag tycker mig se min gode Schwerin talande om sin säd, sina hästar och sina oxar liksom alla skåningar. Emellertid skall du i mina ögon alltjämt bli lika älskvärd, och jag hoppas att snart träffa dig för att visa hela min lust att bistå dig det bästa jag kan i de enskildheter som komma på min del." — Emellertid återvände man till hufvudstaden vid julen och den definitiva flyttningen företogs först år 1812.
Sireköpinge — Sigrithæköping under medeltiden — är en äkta skånsk gammal gård, belägen i en fruktbar trakt vid en liten å, som slingrar sig genom parken med kuperade strandmarker. Det äldsta huset, det mellersta vid gårdsplanen, var blott ett envåningshus med tjocka murar, kallt och svårbeboeligt; det tjänade nu — liksom ännu i våra dagar, ehuru det blifvit påbyggdt — till ekonomiändamål. Boningshus voro åter de två flyglarna till höger och vänster, båda ganska små, men med en låg öfvervåning under brutet tak. I den vänstra residerade familjen i fyra rum nerepå och tre kamrar för barn och betjäning ofvanpå. De fyra rummen voro (och äro) en större sal på gafveln till höger, en liten salong åt trädgården med en stor kakelugn i det ena inre hörnet och en soffa i vinkel i det andra — det sedan så bekanta soffhörnet; vidare sängkammaren (sedan mannens rum) och friherrinnans eget rum åt gården till vänster i förstugan. Flygeln midt emot upptogs af några gästrum; där bodde också sönerna, när de vuxit upp. Till stora societeter räckte bostaden icke till; man kunde snarast kalla den anspråkslös, åtminstone efter skånska förhållanden. När fru Martina en gång, såsom nästan årligen hände, hade sin mans släkt hos sig och logerade öfver 20 gäster, utropade hon också i bref till en vän i hufvudstaden: "Je suis trångbodd, mon cher Brinkman". Men sämjan gaf rum.
Trädgården, som går i ett med parken, var föremål för friherrinnans stora intresse. Parken förskönades också nu och utvidgades fram till den lilla höjdsträckning, hvarpå församlingens kyrka tronar i sin grönskande omgifning.
Belägenheten är låg och fuktig. Stundom måste man begagna stora träskor för att komma öfver gårdsplanen, som var nästan öfversvämmad. Till Brinkman skref hon en gång (28 maj 1835): "Vårbäckarnas öfversvämningar lämna här gyttja och fuktighet kvar till den grad, som besannar hvad
