Tegnér för några år tillbaka yttrade till mig om skåningarna i allmänhet: 'Vi lefva alla som grodor i en lerpöl'."
Det kan under sådana förhållanden icke ha varit odeladt angenämt för den unga firade Stockholmsfrun att slå sig ned på landet. Ett stort, maktpåliggande landthushåll måste hon också öfvertaga och. upprätthålla. Särdeles obekvämt var det ju med kök och ekonomirum i en annan byggnad än bostaden. Lägger man så härtill de andliga uppehållelsemedel och stimulantier, som hon så väl behöfde, men här till större delen måste sakna, så må man medge, att det fordrades mod för att finna sig i sitt öde och icke försoffas. Men detta mod ägde Martina von Sch werin.
I början saknade hon naturligtvis hufvudstaden mycket flitigt. "Jag har lämnat, min själ i Stockholm", skref hon till Brinkman i augusti 1812, medan hon ännu vistades hus modern på Råda före nedresan till Skåne. Huru skulle hon icke till vintern sakna sin glada, intelligenta sällskapskrets! I slutet af år 1813 for emellertid familjen åter upp till hufvudstaden, där den vistades till sommaren följande år; och äfven 1815 var friherrinnan uppe i Stockholm ett par månader, medan hennes man bevistade riksdagen. Emellertid vande sig fru Martina efter hand vid förhållandena, hon var ju till stor del uppfostrad på landet och i längden trifdes hon där bäst. När hon sedan en gång kom upp till Stockholm — det var på våren 1824, en resa, hvarom vi få tala vidare i ett följande kapitel — så skref hon vid hemkomsten till Brinkman, att hon, oafsedt den käre vännens umgänge, icke saknade Stockholm eller dess societet, ty i stora världen får man ge sina högre krafter till spillo och skrinlägga sitt inre lif. När hon i maj for hem till Skåne — resan gick fort den gången och varade blott 4 dagar — brukade hon hvarje morgon gå en fjärdingsväg före vagnen; det var en känsla af frihet och oberoende som i den härliga vårluften betog henne, och den varade äfven sedan hon kommit hem. Med Schiller[1] ville hon utbrista:
Lass mich der neuen Freiheit geniessen,
Lass mich ein Kind sein, sei es mit!
Und auf dem grünen Teppich der Wiesen,
Prüfen den leichten, geflügelten Schrift!
Under ett längre vistande från hemmet kände hon sig onyttig. Hemlifvet och arbetet förljufvade alltmer hennes lefnad; en icke oväsentlig faktor var också — såsom jag antydt — brefväxlingen med intelligenta vänner; härtill kom vidare läsningen af god litteratur. Umgänget i det nya hemmets omgifningar gjorde äfven sitt till, såsom vi skola se; och så kom ett kanske än väsentligare element: njutningen af naturen och särskildt af blommorna. Af föråret i Skåne med all dess rika blomsterfägring och färgskiftningar njöt hon särskildt i fulla drag. Den första sommardagen 1815 — det var den 4 juni — skref hon: "Att kunna njuta af naturen — därför blir man aldrig likgiltig, huru mycket än lifvet gör en indifferent på andra punkter"[2]. Den skånska slättbygden fann hon i början något
