monoton — denna provins "si monotone mais si paisible", såsom hon skref 1813 — liksom hon fann det skånska lynnet i början mindre tilltalande eller i alla händelser icke så lätt att förstå. Helt och hållet förskånskad blef hon heller aldrig, såsom hennes dotter Martina en gång anmärkte. Men af blommor och grönska kunde hon här rikligt njuta, och hon jublar af förtjusning, när hon kommer in i de stora bokskogsområdena, t. ex. vid besök hos sin svåger Carl von Schwerin på Hjularöd. Ännu som äldre kunde hon njuta som ett barn — eller en konstnär af dessa naturens härligheter, som också fingo spela en icke oviktig roll i hennes lifsuppfattning och lefnadskonst. Så här skref hon t. ex. en gång år 1832 till Brinkman:
"Huru ofta har ej en solstråle, en vänlig blick, en blomma, ett bref från er styrkt och uppehållit mig i mången vidrig kamp mot ödet; och Martina omtalar ännu skämtande och — som hon påstår — med afund huru jag förleden sommar alla morgnar hälsade en härlig, stor hvit lilja och afsade mig hvarje rättighet, till misströstan och grumligt lynne så länge denna blomstrade utanför mitt fönster."
Hennes moder kände också väl denna hennes blomsterkärlek och skickade henne stundom blommor från det gamla hemmet. Huru högt hon uppskattade detta visar följande lilla passus (ur ett bref till Brinkman af 24 juli 1817): "Min goda mamma har i dessa dagar med en sändning från Göteborg skickat mig en ros, den mest fraicha, den mest rosartade, som ni någonsin skulle kunna se. Jag skall nu tacka henne och säga henne, att det fattades blott mina 15 år i botten på lådan för att jag skulle kunna vara värdig att bära den."[1]
Efter 1813 dröjde det ganska länge innan hon åter besökte sitt barndomshem och sin mor; hon kom icke en gång dit 1818, då Brinkman för en gångs skull gjorde en längre utflykt från Stockholm och då besökte "madame de Råda". Denna senare kom dock stundom om somrarna ned till Sireköpinge och någon gång, t. ex. 1814 och 1816, var hon med den Schwerinska familjen vid Ramlösa brunn, som nu genom den berömde professor Munck af Rosenschöld — "ett verkligt snille", enligt Martina von Schwerin, men bisarr och egendomlig — började åter blifva flitigt besökt, ja, snart verkligt modernt, ej minst för hufvudstadssocieteten.
I Sireköpings omgifning hade hon sitt bästa umgänge och sitt bästa stöd hos sin svärmoder. Ebba Maria Lagerbring var vid sonhustruns bosättning på Sireköpinge sextiofem år gammal. De besökte hvarandra ofta och under släktmötena höllo de vanligen ihop, drogo sig stundom tillbaka undan ungdomens stojande lekar, maskerader och upptåg och fördrefvo tiden med samspråk och läsning. Sven Lagerbrings dotter ägde ett vaket bildningssinne och var, såsom Martina von Schwerin skref till Tegnér (1835), älskvärd och behaglig, "värdig utan prål och fåfänga", och — som hennes man, Ebba Marias son, uttryckte det — "skön till hjärta, själ och utseende". Hon liknade sin bror, excellensen Carl Lagerbring, skref svärdottern en gång (1817) till Brinkman; hon ägde samma sinneslugn och samma
- ↑ Här öfversatt.
