klara blick på lifvet, och om henne var det en atmosfär af fridfull ljuflighet. Gamla friherrinnan von Schwerin var också en i hög grad klok och erfaren fru, som enligt Barfods vittnesbörd (af år 1791) "genom eget förstånd och vänners ädelmod lyckligen bärgat Rosenlunds gods och gård". Detta hade hon fått efter sina föräldrar; Knutstorp, som tillhört hennes mans mödernesläkt Cronhielm, hade rätt snart måst säljas till aflägsna fränder Wachtmeister. Rosenlund var en gammal vacker och välbelägen gård; därifrån skref fru Martina år 1823: "Jag njuter nu en oändligt vacker natur, som omger detta trefliga ställe." Godset förvaltades nu af den äldste sonen, Sven von Schwerin, som (enligt Barfod) ansågs för ett kvickhufvud: "han är också en sådan espiègle, att han i Lund fått namnet 'le diable boiteux'" — han var nämligen något lam i ena höften. Svägerskan fru Martina satte mycket värde på honom och beklagade djupt hans bortgång (1820). Hans hustru — "Svensa-mora" kallad i släkten — fru Fredrika, född Rosenblad, tyckes varit hvad man i Skåne benämner "ett beskedligt lif". Fru Martina räknade henne gärna bland "barnen", men var henne för öfrigt mycket blid, och Fredrika beundrade tydligen sin raska och handlingskraftiga och därtill så hjärtegoda svägerska.
Många år sedan de gamla Rosenlundsfränderna gått hädan, skref fru Martina följande till Brinkman (6 febr. 1835):
"Att göra allt för att vara väl med den familj i hvilken hon ingått — jag anser det för hvarje kvinnas skyldighet, och har själf erfarit behaget och nyttan häraf. Mina uppriktigaste och tillgifnaste Velynderinner — som det på danska heter — i Skåne hafva visserligen varit min förträffliga svärmor och en gammal svägerska, som kunde varit min mormor, men som icke desto mindre älskade mig som sin förtroligaste vän. Utom allt annat obehag af släkt och hvardagsgräl medför [ovänskapen] en gifven förlust af tid och borttager från lifvet den slags prydlighet, som bör tillhöra den bildade och upplysta människans enklaste förhållande och obetydligaste förrättning."
De täta resorna till Rosenlund voro icke alltid glada besök; rätt ofta blef fru Martina kallad till de gamles sjukbädd. Som sjukas vårdarinna hade hon en utmärkt hand och ett det mest lugnande och behagliga sätt. Också anlitades hon af många äfven utom släkten; läkarne, särskildt Rosenschöld, hade stort förtroende för henne, och längre fram berättade hon med en viss stolthet att hon kallades den kloka gumman på Sireköpinge. Som vårdarinna af sin kära svärmor skref hon en gång från Rosenlund den 23 april 1823 vid midnatt:
"Er friherrinna, min käre Brinkman, är sedan tio dagar icke borta från det stilla sjukrummet... Hon har hufvudet fullt af bara droger och skrifver ingenting annat än bara rapporter till läkaren, hvilka sluta med dessa ord: 'Sjukvakterskan rekommenderar sig hos sin principal'. — Brinkman finner således att jag är godkänd af fakulteten, upptagen i vakthustrurnas hedervärda skrå och med undantag af snus och kaffe därtill lika duglig som någon Stockholmsmadam."
Denna svärdotterns uppoffrande omsorg skattades också högt af den gamla. Tre år senare skref
