modersmålet. Men modern svarade (26 oktober 1827), att det vore ingen fara, tilläggande: "Jag vill att hon i allt skall vara en förbättrad upplaga af sin mor". Själf kände nog också denna att hon borde bemöda sig om det svenska språket; och i talet undvek hon så mycket som möjligt franska uttryck, såsom hon skref till Brinkman; snart gick hon också i sina bref alltmera öfver till svenskan. — Betydelsen af kännedomen om fosterlandet hade hon tidigt insett; under en vistelse i Köpenhamn skref hon till sin elfvaåriga dotter: "I morgon, då vi återkommit på aftonen, börja vi att läsa en smula svensk historia; ty den är viktig att känna, och jag vill icke att min lilla vän står som en dumsnut, då hon hör talas om händelser, som röra hennes fädernesland. Hon måste känna till dem lika väl som hon känner den käre Æneas' och den vackra Didos äfventyr."
Många år senare (1835), då hon sökte skaffa en handledare för en af sina söner, som beredde sig till inträde i Mariebergs krigsakademi, skref hon: "Huru svårt har man ej på landet och med inskränkta tillgångar att bringa något vetande till verklig kunskap. Hvad jag i detta afseende sträfvat för de mina, vet Gud allena"[1].
Karaktärens daning var dock hufvudsaken i Martina von Schwerins uppfostringsmetod. Hon studerar åter sin Rousseau och utbyter (1818) tankar med Brinkman om Emile. I allt kunde hon icke följa den store läraren, och för öfrigt, tillägger hon, måste alla system modifieras efter individen. Hennes barn skulle icke uppfostras att tänka efter moderns vilja. "Föräldrar och lärare säga ofta att de vilja att barnen skola veta det och det. Men de glömma alldeles att det tillhör naturen att säga detta, och att det tillkommer oss andra endast att bistå denna och att söka genomtränga dess afsikter. Det viktiga är att lära barnen att af lifvet göra en enda sammanhängande dygd, för att begagna Lehnbergs sublima uttryck."
Med ett allvar, som på den tiden i sådana kretsar torde varit mindre vanligt, tog fru Martina om hand också sina barns religiösa uppfostran. Den 20 november 1823 skref hon till Brinkman:
"Mina flickor äro för närvarande föremål för min ömmaste omsorg: båda bereda sig till sin första nattvardsgång, och jag betraktar det som en helig plikt att låta denna tid stå i deras minne såsom punkten för det första fastställandet af deras moraliska plikter... Tegnér, hvars fria och oberoende sinne ni känner, gillar kraftigt den möda jag gifvit mig i detta afseende. Emellertid är det mer än en religiös person i min umgängeskrets som ogillar att jag skickar mina flickor till en annan församling än min för att låta dem åtnjuta undervisning för en utmärkt präst, som är värd hela mitt förtroende[2]. — — —
Hvarför[3] gör herrskapet sig så mycket besvär, sade en af våra grannar till Schwerin. Fröknarna skratta visserligen åt alltsammans. Min herre, svarade den sistnämnde, våra döttrar skratta åt ingenting, och som föräldrar uppfyllde vi allt för illa våra skyldigheter, om vi ej sökte att visa dem deras