fullkomning: hos de flesta fruntimmer blir denna sida af själslifvet bortskymd eller undanträngd af uppfostran, societetslif och svaghet å ena sidan, egoism å den andra. Det är en kvinna af synnerligt hög begåfning och förtjänst, från hvilken Brinkman hämtat detta yttrande, säger han i sin uppsats. Och när madame de Staël hörde honom läsa upp det, trodde hon först att det var hon själf som i något arbete fällt det![1]
Brinkman hade icke kunnat dölja detta sitt arbete för föremålet — han hade för öfrigt uppläst det (eller delar däraf) för åtskilliga bekanta, af hvilka några mottogo det med tämligen blandade känslor, såsom Rosenstein meddelade friherrinnan. När madams de Staël i slutet af maj bröt upp från Stockholm, fick hon det också själf om hand för att meddela det till adressaten, hvilken hon ju skulle möta i Göteborg. Så skedde också. Och med ifver och beundran — för både föremålet och författaren — genomgicks det nu af Martina von Schwerin. Hon studerade det grundligt, gjorde anmärkningar och kommentarer till det och sände dessa till Brinkman (den 8 juli) jämte en längre skrifvelse (10 sidor 4:o), hvari hon utreder sin uppfattning och sina intryck af madams de Staël — det blef alltså äfven detta ett "Lettre sur l'auteur de Corinne". Se här ett par utdrag:
"Ni känner redan det intryck som denna ovanliga kvinna har gjort på mig, hon som — kanske till sin olycka — lika mycket tillhör sitt kön genom sinnesrörelsernas energiska känslighet som hon tillhör edert genom snillets höjd och tankens djup. Om madame de Staël själf med rätta säger, att tanken i henne är man, måste man medge att hennes hjärta är kvinna och alltid skall bli det: och denna förbluffande förening af kraft i idéernas konception och af mildhet i hjärtats rörelser, denna manliga djärfhet i snillets ingifvelser och denna djupa och lifgifvande känslighet i sinnets — den skall alltid forma en af dessa upphöjda och starkt utpräglade karaktärer, som naturen framalstrar mycket sällan såsom om hon behöfde gifva sig själf tid att fördjupa sitt verk sedan hon visat oss sin kraft — —
Äfven om en mera glänsande lott vore kvinnorna medgifven och om de otaliga banden icke nästan alltid aflägsnade dem därifrån, skulle en sådan lott räcka till för deras lycka? Äro icke ryktets framgångar ständigt för dem den förbjudna frukten, hvartill begäret förgiftar deras jordiska paradis, och hvarom kunskapen skall för alltid jaga dem därifrån? Kallar icke madame de Staël själf äran en lyckans uppenbara förlust för kvinnorna? Nej, deras sanna kallelse är att älska, är att lefva i andra, beröfvande sig hvarje personligt intresse. Denna tillvaro är skön, men huru många kvinnor äro ej uteslutna därifrån? Och hvad skulle återstå för dessa olyckliga dömda, om deras blickar vågade höja sig till berömdhetens fullkomning som målet för deras önskningar och deras ansträngningar... och de kvinnor som i besittning af verklig förträfflighet skulle äflas att nå en sådan
- ↑ Om madams de Staëls förhållande till Brinkman se Johannes Wickman, Madame do Staël och Sverige (1911). Ur Martina von Schwerins korrespondens ha förut utdrag meddelats af författaren i en uppsats "Madame de Staël i Stockholm" (Nordisk Tidskrift 1911). Jämför äfven uppsatsen "Epikurus och Eufikalia" i festskriften till K. Warburg 1912.
