tillfällig ära, skola dock aldrig vara nöjda därmed; ty just detta herravälde, som kvinnorna taga öfver männen, är fördärfbringande för deras egen natur, då man icke når och icke bevarar ett sådant utan genom att blotta sina svagheter...
Om madame de Staël kan mäta sig med Rousseau i den verkligt filosofiska reflexionsförmågans kraft, måste man medge att hon öfverträffar honom i den själens gåfva, som består i snillets och hjärtats snabba ingifvelser, att tänka med känslan, och hvilken endast synes tillhöra henne. Man finner den i Delphine, som mer än något annat af hennes verk innehåller prof på denna magiskt betagande kraft. Tag blott det bref, där Delphine förebrår Léonce hans likgiltighet för de religiösa frågorna, då hon med kärlekens hela glöd utropar: 'Säg mig om icke från den tid, du fått mig kär, en hemlig stämma i ditt hjärta, förnummits, som talar till dig om odödligheten?' Uppväga icke dessa segrande ord en hel afhandling?
— — — Om jag än stolt öfver att hon tillhör detta kön poetiskt för inbillningen, slafvande i samhälliga lifvet — tillstår jag dock att jag alltid skall beklaga att hon icke är man... Hon skulle då efter sin egen definition på lycka, njuta af en lott som vore mera lämpad för hennes egenskaper... Både snillets och känslans eld som af henne gjort den most upphöjda kvinna, skulle förvisso också burit henne fram till att blifva den störste man i sitt århundrade." —
Med förtjusning mottog Brinkman detta bref jämte kommentarerna till hans eget, det var ju ett verkligt "ouvrage sur madame de Staël" detta och det vittnade högt om sin författarinnas geni. Helt blygsamt vände hon bort hans beröm, men tillade (den 8 augusti): "Oaktadt jag för visso icke förtjänar att kallas ett geni, afstår jag dock icke från anspråket att kunna förstå madame de Staël." Men Brinkman svarade: "Vi känna mycket bättre än ni själf öfverlägsenheten af ert epistolära snille."
Martina von Schwerin hade gifvit den ryktbara väninnan det löftet att hon åt henne skulle afskrifva Brinkmans Lettre. Denne blef dock häröfver till en början misslynt: det kunde ju då så lätt nå offentligheten långt förr än han ville. Slutligen gaf han med sig — efter ett bevekande bref från fru Martina (24 juni), och nu (i slutet af juli) afskref denna den långa "rapsodien" på fem dagar, men så började hon också tidigt på morgonen och slutade sent på kvällen; då och då fick hon afbryta skrifningen för att fälla tårar vid något särskildt känsligt uttryck, bekände hon.
Martina von Schwerin hade mycket vackert att berätta om madame de Staëls värdesättning af Brinkman: det var åtminstone en man som förstod att uppskatta henne! Och Brinkman återgaf madame de Staëls fördelaktiga omdöme om den unga svenskan: icke nog kunde man förvåna sig öfver att denna kunnat växa upp och utbildas i detta land. Madame de Staëls följeslagare Rocca skref också beundrande om den svenska damen. Och dottern, den unga Albertine de Staël, hade på sitt frispråkiga sätt i bref till Brinkman uttryckt sin belåtenhet — friherrinnan von Schwerin vore charmante — men tillagt att hon funnit henne väl "complaisante". Sin artiga natur kunde fru Martina icke förneka; och
