här lifvades hon af verklig beundran, ja entusiasm, en entusiasm, som varade länge, och först med åren fick jämka med sig åt ett mera reflekteradt bedömande.
Med harm kom hon, liksom Brinkman, nu att bevittna hurusom rätt snart efter madame de Staëls afresa klandret och illviljan började sticka upp hufvudet, man hörde det både i Stockholm, i Göteborg och i Skåne: också här, skref Martina von Schwerin (19 september), finnes personer, som fråssa på henne utan att känna henne, ja utan att ens veta att hon är författarinna. Och äfven de, som något kände hennes skrifter, förstodo mestadels icke att uppskatta dem. Man var t. ex. så osmaklig att i samma andetag nämna madame de Staël och madame de Genlis, donna senare författarinna, hvars romaner och uppfostringsskrifter ju präglades af en blott snusförnuftig anda och "lukta af god ton och nattrock", såsom hon sedan skämtande skref till Brinkman (1 januari 1819). 1 ett annat bref (15 juli 1818) yttrade hon: "Såsom ni förargar jag mig nästan öfver de människor som sätta madame de Staël och madame de Genlis på samma linje. En viss fantasi, en viss iakttagelseförmåga, nog så pikanta utblickar öfver stora världen, en rätt stor talang att måla dess löjlighet och afvigsidor, en ren och korrekt stil, se där hvad som synes mig utmärka denna sist nämnda; men huru långt står hon icke ifrån dessa djupa synpunkter, dessa geniets upphöjda drag, som tillhöra madame de Staël!"
Då och då fick Martina von Schwerin meddelanden om den franska författarinnan och hennes familj. Detta skedde dels genom Brinkman dels genom abbé de Cabre, den forne franske diplomaten. Också friherrinnan Charlotte Åkerhielm, som med sin man gjorde en längre utländsk resa 1814-1816, skref stundom om madame de Staël. Hon visste berätta att denna i Frankrike var föga omtyckt — Martina von Schwerin menade emellertid att hon kunde trösta sig då sådant drabbat många af det landets stora författare, Chateaubriand t. ex. hade varit än mindre skattad. Af Albertines förlofning med hertigens af Broglie äldste son var man mycket intresserad. Detta var en ljusning under moderns sista, mera mörka år, och härom fick fru Martina muntliga underrättelser af de Cabre, som hon på sommaren 1817 träffade i Köpenhamn. Madame de Staël var då nyss afliden. Den aldrig under hennes lifstid erkända förbindelsen med Rocca hade nog bidragit till den rubbning ur jämvikten, det störande af "friden med sig själf", som kunde iakttagas under senare tiden. Men hennes dotter och son förljufvade dock hennes dagar. De Cabre, som var lierad med duc de Broglie, berömde särskildt den förra. Auguste de Staël var såsom ifrig protestant mindre behaglig för abbén. Men Brinkman och fru Martina beundrade honom, och när han afled 1827, skref den senare, att han varit "den värdige arftagaren af sin mors känsloriktning och grundsatser". Han hade på ett utmärkt sätt ombestyrt utgifningen af sin moders samlade arbeten och äfven själf uppträdt som författare i sociala och religiösa ämnen. Många år senare skref fru Martina till sin trogne korrespondent i Stockholm (7 mars 1839): "Jag minnes att ni för flera år tillbaka med beröm omtalade August Staëls arbeten. Jag läser dem nu med odeladt nöje och
