ej minst på det ecklesiastika området. Mot denne Schartau var hon städse tacksam äfven därföre att det var han som först gjorde henne bekant med Tegnérs diktning. I flera fall hade det engelska språket, fann hon, företräde framför både det franska och det svenska. Den engelska poesi hon läste de följande åren utgjordes af Pope, Thomson, Akenside, Young och Gray — Grays The Bard t. ex. fann hon utmärkt poetisk både genom uppfinning och stämning. Och så infördes hon i Shakespeares underbara värld, och till honom återvände hon sedan ofta. Bland de nyare blef Walter Scott hennes första bekantskap, hon hänfördes af hans ballader och läste sedan med intresse hans romaner. År 1817 börjar hon lära känna Byron, som då ännu icke var känd i Stockholm, icke ens af Brinkman, "riksläsaren". Hon började med The Corsair och fortsatte med The Gaour och The Både of Abydos. Det var en egendomlig ny stil, och hos honom funnos åtminstone "gnistor af det mest poetiska geni". The Corsair satte hon högst, men äfven i de öfriga poetiska berättelserna fann hon utmärkta ställen framför allt af en rik beskrifvande poesi.
År 1816 började friherrinnan Martina att lära sig italienska för barnens informator, och Brinkman skickade henne Tassos dikter. Men detta studium afstannade snart och återtogs först långt senare. I stället öppnade sig för henne en mera närliggande och mera lättillgänglig litteratur i den tyska.
Brinkman var ju en den mest hängifne apostel för Tysklands vitterhet. I Stockholmskretsarna predikade han härom länge för döfva öron. Till friherrinnan Martina skref han, att han gärna skulle vilja komma ned till Skåne för att personligen inviga henne i tyska språket och vitterheten. Häraf blef dock intet, som vi sett. Och först 1818 började hon på allvar lära sig tyska. Nu hugnade hon sin trogne ledare med täta underrättelser om sina studier. Det tyska språket, skref hon, är ett språk för tanken och den innerliga känslan. Hon läste Brinkmans lilla skrift "Philosophische Ansichten", hon läste Schiller, Goethe och Jean Paul, hon läste Wielands Oberon, Klopstocks Oder, Herders dikter och hans Ideen zu einer Philosophie der Geschichte, snart också hans teologiska skrifter, hvaraf hon fann stort utbyte. Och djupt tacksam var hon mot Brinkman, som först infört henne i Tysklands tankevärld. För honom — som hon också räknade till de tyska klassikerna — utgöt hon nu sin entusiasm öfver denna litteratur (7 oktober 1819, här i öfversättning):
"Ju mer jag läser de tyska klassikerna, ju mer blir jag slagen af den väsentliga skillnaden mellan dem och fransmännen, ja till och med engelsmännen. Aldrig märker man hos eder detta behof att göra effekt och att förvåna, som alltid mer eller mindre framträder hos fransmännen... Det tyckes mig som om ju mer man är lugn, ju mer lifvets flod visar en ren och stilla yta, dess bättre förmår ni visa himlen som däri speglar sig. Man har då orätt att göra tyskarne den banala förebråelsen att uppegga alla lidelser, ty man uppeggar dem inte, då man framställer kvad som är det verkligt utmärkande i deras natur och då man visar under tusen skiftande former de ofta bisarra förbindelser hvari de sätta oss med vårt öde, då vi genom svaghet eller fåfänga frestas att glömma deras himmelska ursprung."
