Också till Rosenstein, som ju ansåg att det fina vettets gränser voro Rhen och Engelska kanalen, och att något dugligt i vitterhet svårligen kunde komma från Tyskland, vågade hon skrifva härom (i januari 1819): den nyare tyska litteraturen vore icke så förkastlig; nyss hade hon läst Schillers Die Götter Griechenlands, hvari man skulle kunna tro sig höra den siste homeriden sjungande på sitt fosterlands ruiner. Till Brinkman skref hon, att Schillers höga lifsåskådning intog henne då den just erinrade henne om Brinkmans. Hon läste hans äldre dramer Die Räuber och Don Carlos, och när hon så kom till Wallenstein, fann hon däri det högsta tragiska hon läst, Shakespeare icke undantagen: Theclas och den unge Piccolominis gestalter intogo henne både i sin poetiska och sin moraliska fägring. När hon några år senare läst ett annat af Schillers sista dramer, skref hon (1828 den 28 januari, här öfversatt):
"Då jag nämner die Braut von Messina, kan ni vara säker på att min själ dallrar som en harposträng... Har icke Schiller här lyckats nå hvad som är det allra svåraste, utförandets mest imponerande lugn i ingifvelsens mest energiska ögonblick?... Hvad som intresserar mig särskildt är att däri återfinna samma idé som gaf upphofvet till Die Räuber, och att återse den i sin klassiska stränghet, beröfvad sin råa vildhet, iklädd poesiens hela trollkraft, prydd med geniets hela glans och inspirationens hela styrka. I det man så sammanställer hans första och hans sista alster, utvecklas den odödlige författarens hela bana för mina ögon, jag är med om hans transfiguration och om denna snillets sista suck, hvilken — för att begagna madame de Staëls uttryck — stiger som en ädel tanke mot himlen."
Schiller och Goethe utöfvade en fängslande verkan på henne. Schiller har ju icke Goethes magiska ord att väcka vår fantasi; men om Goethe ger oss förtroende för våra egna krafter, visar oss den noble Schiller en upphöjd makt utom oss, som visserligen står i samband med det mest upphöjda inom oss.
Den 15 juni 1819 skref hon (här i öfversättning):
"Schiller är enligt min mening mera harmonisk, mera jämn, mera sträng i valet af ord och uttryck; Goethe mera liflig, mera pittoresk, han tyckes leka med orden som med idéerna och kastar fram ett ord som en tanke utan att man i första ögonblicket märker den förbindelse som finnes däremellan och en själf: två ord längre fram tvingas man att återvända dit och man känner helt nya bilder ordna sig som genom ett trollslag."
Hon läste nu Goethes dramer allt efter som de utkommo i Bruzelii Uppsala-upplaga. Hans Hermann und Dorothea beundrade hon också: detta diktverk står ensamt i sitt slag — skref hon — det är enkelt och harmoniskt både i känsla och vers. Äfven Wilhelm Meister, som i bred prosa visar oss den enskilde i det stora sammanhanget, fann hon hänförande i sitt enkla språk.
Den 10 juni 1819 heter det (här i öfversättning): "Goethes Wilhelm Meister har jag läst med samma outplånliga känsla af njutning, af förvåning och af hänförelse som de flesta af hans verk inge mig.
