Adjö, min käre Brinkman. Det är i dag min födelsedag; mina 33 år berättiga mig väl att omfamna er."
Om Goethes berättarkonst skref hon några dagar senare (10 januari 1822, här i öfversättning):
"Hör först min bekännelse med hänsyn till Goethes romaner i allmänhet: det är icke deras fiktiva del som verkar tilldragande på mig, det är icke däri jag vill söka det upphöjda i hans inbillningsgåfva och det djupa i hans snille. Uppfinningen hvilar antingen i den mest borgerliga enkelhet som i Werther eller i den mest godtyckliga byggnad som i Die Lehrjahre eller till och med i den mest försummade komposition som i Die Wahlverwandtschaften, om hvilken madame de Staël säger så kvickt: 'Det finnes nästan lika många luckor i denna roman som i lifvet själf, sådant det vanligen förflyter'. — Jag skulle våga tillägga, att man säkerligen där icke återfinner hela Goethes snille. Detta försök att vilja förklara själens hemligheter genom den synliga naturens skulle endast kunna släcka elden af en inbillningskraft så väsentligen poetisk som hans. Den himmelska flamman får då och då luft och tyckes förakta, de orena materior hvarmed man försöker nära henne... Om Goethe alltid tyckes nonchalera den påtagliga mekanismen i sina verk, måste man medge, att han har gjort det mer än någonsin i denna första del af Die Wanderjahre, hvars senare del synes mig i detta afseende vara i hög grad försummad. Men huru många skönheter ersätta icke detta fel som tvifvelsutan är beräknadt?...
Om Goethe är synnerligen likgiltig rörande händelsernas sannolikhet, är han lika sträng rörande karaktärernas sanning, och i detta hänseende synas mig Die Wanderjahre vara i fullkomlig öfverensstämmelse med hans första Meister. Denne Wilhelm, återfinna vi icke honom helt och hållet som vi lämnade honom?[1] Det är alltjämt naturens barn som anar stranden af det idealiska lifvet, men som alltid synes sakna styrka att arbeta sig igenom de skummande vågorna, och för hvilken ett sjätte sinne, om jag så får säga det inre, ännu tyckes fullkomligt slumra i barndomens vagga. Ödets pröfningar hafva endast gifvit honom en mera bestämd vilja att ernå det önskade målet, ehuru han tyckes lika mycket misskänna den hand som säkrast ledde honom dit... Hvillen har lefvat i die Welt der Entsagung och har icke bittert erfarit allt det negativa i den lycka man kunnat skapa sig!" —
Med den danska litteraturen, som nu började åter höja sig, ja snart nådde sin "guldålder", var Martina von Schwerin ännu rätt obekant. Hon läste 1815 Schack Staffelds dikter, hvari hon stundom fann verklig inspiration på samma gång som kraft och böjlighet; men hon gör genast den restriktionen att hon icke fullt förstod eller kunde njuta af danskan. Först genom Tegnér fick hon egentligt intresse för denna litteratur, framför allt Oehlenschläger, såsom vi skola se. Med den svenska vitterheten slutligen hade hon genom Rosenstein blifvit förtrogen. De äldre gustavianerna kommo dock allt mer i skuggan, utom
- ↑ Ofvanstående af detta bref meddelas här i öfversättning; i det följande är originalet på svenska.
