Oxenstierna, till hvilken hon ofta återvände. Franzén och Wallin togo däremot nu hennes intresse.
I Franzéns 1811 utgifna diktsamling fann hon många gamla kära bekanta, men också en del som icke voro fullt värdiga författaren till Sången öfver Creutz och Den gamle knekten. Och när skalden 1824 utgaf en ny förändrad och tillökad upplaga af sina dikter, skref fru Martina till Brinkman: "Det mest förtjusande däri känna vi förut, och jag finner att han betydligt tacklat af i originalitet... Visserligen finnas i Franzéns diktsamling poem som röra en till tårar och som andas den mest poetiska själ och den mest förtjusande talang; men man skall inte kunna neka att den största delen spelar på samma ton, och att hans verser ofta som hans ynglingar stå alla på tå[1]... Hans talang är hänförande, det medger jag; men jag tycker icke alltid om att plocka blommor och att tillbringa mitt lif i idyll". Franzéns större dikt Julie de Saint Julien eller Frihetsbilden, som utkom följande år, väckte också mycket blandade intryck: "Jag för min del ger bort alltsammans för Selmas morgonhufva", skref fru Martina till Tegnér (6 december 1825). "På flera än ett ställe synes mig versen af en enfald, som gränsar till platthet. Hvem förtjusas ej af hans förra ljufva harmoniska stämma. Nu förefaller det mig som om han på predikstolen skrikit sig en smula hes." — Wallin skattade hon som den förnämste festdiktaren, snart också som den store psalmisten — såsom sådan beundrades han högt äfven af Rosenstein. När denne tillsändt henne sin utgifning af fru Lenngrens skaldeförsök, skref hon att boken skulle stå på hennes hylla mellan Franzén och Bellman; den förre kom fru Lenngren nära genom sitt älskvärda naturliga behag och den senare genom de originella, humoristiska uppslagen och de fiffiga, slående färgerna i de "tableaux flamands" hon stundom målar.
Den nya romantiska poesien hade hon icke så lätt att smälta, såsom jag antydt. När Brinkman 1813 skickat henne Atterboms Liljan i afskrift, gjorde hon narr däraf, dess uttryck "ängelinna" etc. — "ce pauvre Atterbom" var ju också nu strykpojken i den litterära Stockholmssocieteten. Leopolds dräpande kritik af det nyromantiska språket "Silfvertonen", som Rosenstein skickat, roade henne mycket. Men efter hand började hon bättre uppskatta den nya poesien; till och med Liljan förstod hon bättre nu, hette det till Brinkman i januari 1815, "med några fel i stil och versifikation är det dock ett verkligt poetiskt stycke af rörande melankoli, hvars tjusning en känslig själ bör återfinna". Atterbom, yttrar hon en annan gång, har säkert förmåga af konception, men uttrycket slår ofta fel.
Till Rosenstein, som skickat den nya Poetiska kalendern, skref hon (21 november 1816, här i öfversättning): "Midt ibland barbarismerna har jag funnit saker, som ha gjort mig nöje genom djupet och tanken... visserligen skulle jag ännu mera tycka om dessa herrars arbeten, om de verkligen ville skrifva svenska. Jag måste emellertid säga er att jag aldrig [där] läser annat än Atterboms och Geijers stycken".
Atterbom, den nu i stora världen
- ↑ De sista orden hos originalet på svenska; det öfriga här öfversatt.