förkättrade — skref hon vid samma tid till Brinkman — är ofta djup i tanken och känslan, men brister i språkuttryckets nödiga ackommodation. Grefve Jacob De la Gardie visade sig förstå den nya litteraturen (eller "fosforismen", som den kallades) vida bättre än hofkansleren Wetterstedt, som hon på sommaren träffat i Ramlösa. Denne syntes henne här mindre vidsynt än man kunnat vänta och hade nu helt och hållet ställt sig under Leopolds mäktiga banér. Ofta blef man emellertid frestad att kalla den Poetiska kalendern "fattigbetyget för året", som Tegnér uttryckte sig, och ibland voro äfven Atterboms bidrag klena nog.
Geijers Iduna-dikter hade hon redan i Stockholm läst och njutit af. Nu började hon att uppmärksamma honom också som tänkare. Svenska akademiens handlingar, som Rosenstein tillsände henne, innehöllo i det år 1813 tryckta bandet (för 1810) en märklig skrift, som fängslade hennes uppmärksamhet.
Brefvet till Brinkman af den 20 maj 1816 handlar därom (här i öfversättning):
"Jag har dessa dagar läst en svensk skrift, som har gjort mig det största nöje. Den finnes intagen i Svenska akademiens handlingar år 1810. Titeln är Svar på prisfrågan: Hvilka fördelar kunna vid människors moraliska uppfostran dragas af deras inbillningsgåfva? Författaren kallar sig Geijer och tillhör denna litterära sekt, som hos oss utmärkes med namnet fosforister. Jag ifrågasätter inte att ni icke känner denna uppsats, som synes mig vara lika så väl skrifven som djupt tänkt; och denna sista egenskap är sällsynt hos oss. Utan att med er analysera ett arbete som uppbäres af en lika så pånyttfödande som upphöjd filosofi, kan jag inte underlåta att i förbigående tala med er om några lyckliga uttryck, hvari författaren synes hafva träffat ett ursprungligt drag i vårt språk, allt under det att hans skarpsinne har fördjupat det föremål som han har velat göra därigenom fattbart. Man skall inte kunna neka, att den som kallar äran 'dygdens minne' förmår att inse det himmelska ursprunget af denna ära, som synes vara tanken hos det geni hvilket uppstiger mot himlen; och att den som har funnit uttrycket af den 'själfförnöjda duglösheten' med fint omdöme fördjupat allt hvad som detta karaktäristiska drag hos egoismen och fåfängan har förlamande på förtjänsten och talangen... Jag skulle vilja veta om icke Svenska akademien, då hon krönte detta arbete, snarare har trott sig göra en handling af ädelmod än af rättvisa... ty den filosofi, som Geijer bekänner, är motsatt den, som många medlemmar af akademien omfatta."
I Lings diktning, äfven i dramerna, fann hon mycken poetisk kraft och storslagenhet. Längre fram läste hon också t. ex. Ingjald Illråda med verkligt nöje. Härom erinrade hon Brinkman en gång, då Ling ändtligen blef invald i Svenska akademien. Hon skref 1 februari 1835:
"Ni känner mig som en gammal beundrarinna af vår nordiska skald, och jag tror mig hafva tillsändt eder flera utdrag af hans sorgspel, hvilka Tegnér en och annan gång skämtande förebrått mig att som fruntimmer alltför lifligt berömma, 'då många af dem vore att likna vid en slaktarbänk'. Icke desto mindre har den väldiga inneboende
