Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/51

Den här sidan har korrekturlästs

Äfven Brinkman unnade hon en plats där, och skref därom när Adlerbeth s. å. aflidit.

Då Tegnér snart — för sina löneförhållandens förbättring — ämnade sig till Stockholm, skref hon till Brinkman: "Sveas skald bör känna sig stå öfver alla rekommendationer, och han måste vara mycket godmodig för att icke finna det, som jag skulle säga till hans favör, mycket löjligt. Detta skall ni snart märka i Stockholm, och ni gör mig då ett nöje, min käre Brinkman, om ni säger honom att ingen skulle kunna intressera sig för hans skrifter och för hans person mera än jag och att jag ser honom — med eller utan akademisk krans — dock alltid med originalitetens och snillets." (28 oktober 1818.)

Den 7 november blef Tegnér verkligen invald i akademien på platsen efter Oxenstierna. Geijer fick däremot vänta ännu i sex år, och Brinkman än längre. —

Den 10 juni 1819.

— — — En sak som tyckes mig aldrig nog anbefalld åt våra verkliga skalder är att icke visa sin lätthet att göra vers för hofvets alla fester etc. Någon har sagt mig att Tegnérs hustru är ledsen hvarje gång hennes man skrifver tillfällighetsvers. Fru Tegnér är en mycket begåfvad kvinna, som verkligen känner värdet af sin mans talang, hvilket tillräckligt, bevisas af hvad jag nyss sagt. Ni skall snart få råka Tegnér, han bör nu vara på väg till Stockholm. Jag hade haft hopp om att se honom här i hvardagslag före hans afresa; men Tegnér är så maklig att han blir sjuk hvarje gång han aflägsnar sig från hemmet, och jag, som nästan erfar detsamma, vågar visst inte tro mig ha rätt att göra honom förebråelser därför. För att återvända till tillfällighetsverserna kan jag icke beskrifva för er den ledsnad som jag ännu erfar då jag ser Oxenstiernas vackra talang bortplottrad genom obetydliga lofkväden, genom platt och utslitet smicker. Den som har diktat Hoppet och Oskuldens religion skulle väl haft rätt att icke begagna Apollos lyra annat än för att beledsaga en verklig ingifvelses utbrott. Jag skulle aldrig kunna göra mig en föreställning om en skald, som i djärf flykt liksom örnen höjer sig öfver jorden och först nedstiger på Parnassen för att hylla sig under lagrarna på dess topp och någon gång besöker den myrtenlund som växer upp vid dess källor — jag skulle icke kunnat se honom, säger jag, i en låg och förödmjukande ställning för att uppsamla alla det heliga bergets dåliga örter. Finnes det inte för detta så många andra som endast allt för mycket ha ryggen till reds? Om det finnes entusiasm, är det en annan sak; en diktare bör likaså väl kunna uttrycka den för ett lefvande föremål som för en hjälte från förflutna tider; men utan att denna stämning uppfyller själen synes mig intet vara mera skadligt för snillet än att skapa sig en inbillad för makten och för de personer som äga den. —

Ett år senare kunde emellertid friherrinnan Martina skicka Brinkman en tillfällighetsdikt af Tegnér, som icke behöfde några ursäkter: det var poemet vid magisterpromotionen 1820. Detta poem visar, skref hon, hela skaldens originalitet, men det visar ock hans likgiltighet i fråga om uttrycket.