renheten af hans snille så mycket mer förundransvärd och dubbelt skattbar.
Vi samtalade äfven om Goethe, om hvilken vi ej tänka lika. Goethe, sade jag, blifver alltid ensam i sitt slag; för mig är han mänskliga snillet (själfva släktets) ej alltid på sin högsta ståndpunkt men beständigt i den högsta grad af odling det kan erhålla. — Säg det tyska, inföll Tegnér, ty ingen har mer än Goethe denna receptivitet för allting, denna noggrannhet i detaljer, men mörker och ovisshet i själfva uppfattningen. Jag har läst Wilhelm Meister 2 gånger och kan aldrig fatta hvad han menar med den boken. — Det begriper jag mycket lätt, var mitt svar; han visar människans sträfvande efter inre bildning, hänförd af yttre omständigheter, förblindad af svagheter, vilseförd af passioner, utan att därför förlora sitt mål ur sikte, ehuru han ofta misstager sig om sättet att ernå det. — Men det se vi ju alla dagar, sade Tegnér, är det värdt att skrifva böcker för att bevisa sådant? — Ej för er, det medger jag, var mitt svar. Ni har aldrig känt denna inre drift och behof, ty snillet föds bildadt. Som ni själf uttrycker er om versen i ert tal öfver Oxenstierna: den sammansättes ej led för led, den framskjuter organiskt i skaldens sinne; på samma vis förhåller det sig med snillet. — Friherrinnan må säga hvad hon vill, inföll Tegnér, Goethe blifver ändå alltid som Kaspiska hafvet, hvilket uppslukar alla floder och gifver utlopp åt ingen. Läs Schiller och säg mig om man ej begriper straxt hvad den karlen vill och menar. — Jag medger det, och ändå vågar jag säga att Schiller är mera tysk och mindre kosmopolitan än Goethe.
...För att nu gå till Axel, som ni tvifvelsutan redan känner, så har jag i korthet talat därom i mitt sista bref. Jag hade velat skicka er ett exemplar, men Tegnér bad mig att icke göra det, då han hade för afsikt att själf skrifva till er; jag fruktar emellertid att hans opasslighet hindrat honom... Dedikationen till Leopold synes mig ypperlig med undantag endast för den strof, som slutar med dessa enligt min mening alldeles för prosaiska ord: "han hade ej någon bättre då till hands". Jag räknar inte poemet bland vår författares mest storslagna: Nattvardsbarnen, Fritiof, Solen etc. äro enligt min mening mycket förträffligare alster; men det skulle vara svårt att misskänna förtjänsten i detta sista, öfverlägsenheten i två eller tre ställen sådana verserna till kärleken, målningen af kvinnan, hvarest man finner dessa två så rörande och så sanna rader:
Hon har ej sällhet som ej delas,
och hennes fröjd är tvillingfödd
och i synnerhet hjältens vansinne, som synes mig kunna mäta sig med hvad Shakespeare har skrifvit mest originellt i den riktningen. Man skulle icke kunna beundra den enkla tonen, så fullkomligt öfverensstämmande med romansens natur och som författaren icke öfverger ett ögonblick. — Men för skall det alltid vara så, att Nattvardsbarnen står som ett verkligt nationellt och patriotiskt skaldestycke som gjuter sig in i hjärtat och minnet. —
Det var vid denna tid, som den egentliga brefväxlingen mellan Tegnér och Brinkman begynte.
