Konungavalet är visserligen den vackraste, den originellaste romans vi hafva på svenska. Om man ej älskade er för annat, bör hvarje fruntimmer göra det blott för dessa fyra rader:
Men dottren skurar hjälmen ren,
blank skall han bli,
och rodnar när hon skådar sen
sin bild däri...
Välkommen — hjärtligen välkommen under hvilken månad som helst! Alla årstider äro blomstermånader, då man får se er. — Misstänk mig ej att genom dessa ord vilja smyga in en liten grannlåt af fransyska slaget! Jag är aldrig så sann, så god svensk, och känner mig aldrig så stolt öfver att vara det som när jag beundrar er. —
Tegnér var "icke litet stolt" öfver friherrinnans beröm. "En bifallsnick, helst af ett Pallashufvud som det ifrågavarande, är mig oändligen mera värd än hela rökelsefat annars, ehuru de ej heller äro att förakta."
I ett föregående bref hade Tegnér bedt henne icke göra sig för säker för ett besök af honom i "blomstermånaden". Till sin man, som då vistades i Stockholm, skref fru Martina: "Han lär ämna sig hit till pingst, ,vilket skall blifva rätt roligt. Då måste du, min vän, vara hemma, hvarefter jag börjar nu hjärteligen att längta." Den 23 maj passerade Tegnér Sireköpinge på väg till Ramlösa, och hans värdinna skref till sin vän Brinkman;
Den 23 maj 1822.
...Tegnér har uppdragit åt mig en massa saker för er räkning, bland annat att säga er att han funderar på att svara Hammarsköld genom — Fritiof, och det blir säkerligen det värdigaste svar af vår ojämförlige vän. — Ni hör nog icke utan intresse att hans hälsa nu tyckes mig fullkomligt återställd och hvad som betyder lika mycket är att han själf synes vara öfvertygad därom[1]. På det hela har jag anmärkt hos honom ett förnyadt lif och värma för poesien och för snillet, en tilltagande arbetsifver, som på det högsta gläder mig: då jag meddelade honom min anmärkning i detta fall och vi samtalade om den verkan de yttre omständigheterna äfven hafva på snillet, om de som under denna synpunkt varit honom egentliga, sade han mig med den älskvärdaste blygsamhet: "Mycket har kommit däraf att jag aldrig trott mig vara så stor poet som man nu finner mig." Jag kan ej för Brinkman dölja min tillfredsställelse öfver den tanken som insmyger sig hos mig, att äfven min obetydliga beundran, mitt kvinnliga deltagande kanske upptänder några gnistor af den heliga eld som ligger bevarad i hans själ; jag kan åtminstone för honom framföra den, som allmänheten på ett stummare vis tilldelar honom. I provinsen är jag visserligen den enda som rätt fattar hans värde. Det vill ej säga mycket för min öfverlägsenhet, ty allt är relativt här i världen; men Gudi lof jag tänker och känner — och mängden af människor erkänna
- ↑ Det föregående här öfversatt från franskan; det följande är efter originalets svenska.
