ingen skyldskap emellan hufvud och hjärta. Tegnér lämnade mig i dag för att vid Ramlösa foga anstalter om sitt vistande därstädes. Äfven jag tänker företaga en dylik brunnskur. Min hälsa har i vår varit ganska skral. Så länge Schwerin vistats i Stockholm, har jag ej velat omnämna det, emedan jag känner hans oro vid dylika fall. Alltsedan min sjukdom förlidet år har jag behållit en plågsam känsla i hjärtat, som betydligt tilltagit; en fortfarande nervsvaghet, som i vår öfvergått till en hemlig men ständig feber, föranlåter mig nu att följa Rosenschölds råd och försöka att kufva dessa krämpor genom brunnsdrickning och bad. Säkerheten att passera dessa veckor i Tegnérs sällskap har äfven lockat mig att sätta detta förslag i verkställighet och i början af juli flyttar jag mina husgudar, det vill säga mina barn, deras piano och böcker, till Ramlösa. Att vänskapens deltagande som skyddar det hela, följer mig dit, tviflar jag ej på; jag äger ju Brinkman till vän. — Nu är jag stark emot Brinkman och tänker återbetala något af den lilla skrapa jag fick i anledning af Tegnérs Axel. För någon tid sedan skickade den sistnämnde mig sin fortsättning af Fritiof; och helt uppriktigt säger jag, att Brinkman mycket för kallt sade sig i höstas hafva läst densamma. I Försoningen har skalden visserligen nått det ideal, mot hvilket hans friborna, själ så kraftigt lyfter sig. Hvilken höjd af poesi, hvilket gudaspråk, hvilken himmelsk riktning af tankan, och hvilka hänförande sköna bilder! Säg ingenting om min förtjusning i detta fall, ty igenom slöjan af Tegnérs blygsamhet har jag sett att han gillar den och att han i Försoningen kanske för första gången njutit fulla känslan af den gudomliga kraft som närer snillet. Konungavalet är äfven ett mästerstycke; om jag ej älskade Tegnér för annat, gjorde jag det som fruntimmer blott för dessa fyra vers:
Och dottren skurar skölden ren,
blank skall han bli,
och rodnar då hon skådar sen
sin bild däri.
Se här bilder lika så sköna som dem, hvilka förtjust allmänheten i Axel och som förmodligen komma att af den förbigås med tystnad. Kan det härleda sig häraf, att flickorna ej förgätit att älska men kanhända glömt att — rodna? —
På sommaren träffades de också i Ramlösa, och Brinkman erhöll då ett den 24 juli 1822 dateradt bref, hvari friherrinnan Martina först skref: "Vi se hvarandra ofta, sällan i den idealiska världen, men äfven gärna i denna prosaiska, som börjar med vattendrickning om mornarna och grötslukning om aftnarna. Min vördnad för snillet, min hänförande beundran för den stora skalden är nu också omklädd, endast omklädd, hör Brinkman, uti en näsvis och skämtsam efterhängsenhet, som kanske mer än någon annan sinnesförfattning lär mig att rätt fatta värdet af Fritiofs och Sveas skald. Tegnér är ej blott poet i fantasiens rike genom snillet, han är det äfven i i livets vanliga och mest alldagliga förhållanden genom en idealisk godhet. Men mera härom då jag i ensligheten får tillfälle att noggrannare behandla detta för oss bägge så intressanta ämne. Ännu en gång kan
