jag kanske få beröm af Leopold för min färdighet i detta fall, och som jag sagt Brinkman, sedan detta händt en gång i min lifstid, tviflar jag nu mera på ingenting."
De sista raderna äro skrifna å ett särskildt löst blad (brefvets femte och sjätte sidor), och därefter följer med Tegnérs hand:
— Friherrinnan har tillåtit mig att tillägga några rader, och jag är rätt nöjd därmed, emedan hennes bref åtminstone äro och böra vara kärkomna för Titulus, och jag således hoppas, att postskriptet, som går under främmande flagga, på denna grund passerar. Min hälsa är icke sämre än när jag började brunnskuren och det är allt hvad man kan begära af Ramlösa; ty en brunn, som ej gör sjuk, och en kung, som ej gör ondt, är all heder värd. Man tröstar mig med att vattnet verkar först efteråt, troligtvis sedan det hunnit blifva litet utspädt med vin, liksom nollorna få sin valör af andra siffror. Emellertid är jag rätt nöjd med min brunnssejour, ty jag har dagligen träffat friherrinnan, som bekommit mig vida bättre än vattnet. Hvarför reser aldrig Titulus till Ramlösa, ej heller till Sireköping? Att gå och stekas hela sommaren på Stockholms stengator kan icke vara nyttigt hvarken för kropp eller själ, om inte för att vänja sig vid skärselden på förhand. Icke en gång om vintern skulle jag vilja lefva på ett ställe, där de flesta gå med ämbetsbördan på ryggen, hvilken också hos mången växt fast som puckel. När man inte kan lefva i en rätt stor stad som Paris eller klassisk som Rom, så skulle jag föredra landet eller en småstad: Stockholm är både för stor och för liten, tycker jag. I öfrigt behöfver jag väl icke nämna att Titulus ofta utgjort ämnet för vårt samtal: jag kan knappast välja något kärare ämne för henne. Jag skulle bli svartsjuk däröfver, om jag ej hoppades att med tiden tjäna mig opp litet i hennes vänskap. Om affärer en annan gång. Glöm mig emellertid inte fullkomligt.
Tegnér.
Till slut har friherrinnan Martina tillagt:
"Äfven mitt bref bör nu blifva dubbelt välkommet för Brinkman. Tilltagsenhet fordras emellertid för att fatta pennan sedan Tegnér lämnat den; han reser om lördag. Huru tomt jag sedermera skall finna, behöfver jag ej säga... Glöm mig ej! Jag vet att detta uttryck är och bör vara bannlyst i vänskapens ordbok; det har således endast insmugit sig i brefvet, men aldrig i hjärtat. Farväl!"
En månad senare (29 augusti 1822) innehåller hennes bref till Brinkman följande omdöme (här öfversatt): "I lifvets vanliga förhållanden är Tegnér ett godt, måhända något själfsvåldigt barn med ypperliga anlag, på hvilka han litar nog för att tillåta sig att leka bort en dyrbar tid; och oftast vaggar han guden, som bor i hans inre, till sömns mot yrhetens, glädjens och skämtets friskaste toner. Godhet, en verklig idealisk godhet utgör den blomsterbädd, på hvilken hans genius ej med utsläckt men endast med omvänd fackla flammar. Då denne vaknar, veta vi bäst hvilka himmelska drömmar han för oss förklarar."
I september gjorde friherrinnan von Schwerin en utflykt till Krageholm, och på hemvägen stannade
