Ty det starka som det ljufva
valt dess bröst till helgedom,
hon är from som Edens dufva
och bestämd som Edens dom.
Hennes smärta lefver ensam,
inga vittnen hon begär;
hennes glädje blott gemensam
för en hvar, som hon har kär.
Allt hvad djupt blef tanken gifvet,
allt hvad skönt som sången har
finner midt i hvardagslifvet
i dess själ ett återsvar.
Fast hon diktens himmel gråter,
glömmer hon dock ej sitt hus.
speglar, liksom Iris, åter
jordens dunst och himlens ljus. —
I fortsättningen besjunges också "den nya" Martina: "modrens drag och modrens min, samma hjärta, samma snille, med en tillsats af latin".
Dagen efter denna glada fest skref friherrinnan Martina till både Tegnér och Brinkman. I det förra brefvet utbrister hon: "Handen på hjärtat och tårar i ögat kunna endast rätt tacka för en hågkomst som är mig så dyrbar." Baron von Schwerin uttryckte sig i sitt tacksamhetsbref så, att hans hustru, som igenkänt mästaren af verserna, blifvit hänförd öfver att hon och dess dotter vunnit odödlighet, och han vittnade att "lyckligare och angenämare dag än gårdagens fest har sällan en familj passerat"
Till Brinkman skref hon (här i öfversättning):
"Man finner i hans diktning naturens enkla och omedelbara ingifvelse, som i alla tider är geniets närande moder...
Jag skickar er några verser af Tegnér, och ni misstänker väl att jag nu kommer att lofprisa honom med än större entusiasm. Det finns några däraf, som jag nästan skulle vilja icke vore tillägnade mig för att kunna tillåta mig nöjet att berömma dem så mycket jag önskade — Det är ett nöje som jag med en smula saknad afstår till er... Det skulle vara grymt att neka er nöjet att låta beundra dessa Tegnérs verser, om ni händelsevis känner två eller tre personer som skulle kunna vara värdiga därtill. Erinra er blott, att författaren, då han skickade dem till min man för att tillställas mig på min födelsedag, uttryckte den önskan, att de icke skulle blifva alltför mycket bekanta, ty den sista hälften har endast tillkommit under stämningen af den glädje, det förtroende och den vänskap som råder mellan oss och den skulle därför icke under någon synpunkt kunna tillhöra allmänheten[1]."
Då Brinkman i anledning af Tegnérs poem bröt ut i entusiasm öfver både dikten och föremålet, skref fru Martina (den 23 januari): "Lika mycket som jag ger mitt bifall åt edert beröm öfver skalden, lika mycket skulle jag vara frestad att gräla på er
- ↑ Här åsyftas den skämtsamma framställningen af Den tredje januari som en stolt vintergubbe, som ville visa de andra dagarna året att det icke var slumpen som frambragt Martina och att de skulle straffas för sitt öfverdåd då de trodde att han icke kunde "göra om det": han hviskade till Schwerin och tog Amor med i rådet: "Ej vet jag hvad sedan hände, men mot väster året skred, och när gubben återvände, kom en ny Martina med".
