för det beröm, som ni så frikostigt tilldelar mig. Tror ni icke att ni skämmer bort mig och gör mig högfärdig och fåfäng?" — I samma bref fortsatte hon (här i öfversättning):
"På min resa till festligheterna i Malmö den 26 och 28[1] tänker jag fara genom Lund, och nästa lördag räknar jag på att äta middag tillsammans med vår förträfflige Tegnér. Biskopinnan [Faxe] har redan tillskrifvit mig, att för att hafva fred med honom är hon tvungen bjuda honom med. Ni ser således, min käre Brinkman, att vårt förbund är redan slutet, och hvad som särskildt roar mig är att mer än en adlig herre i provinsen, som är mycket långt ifrån att misstänka någon förtjänst hos en skald och en ofrälse, påstår att jag skämmer bort honom. De se i mig endast sin like (d. v. s. som friherrinna) och skulle hafva mycket svårt att förstå, att jag ser i Tegnér den öfverlägsne. På sådant svarar jag heller aldrig, jag har alltid ord till hands för att vända bort samtalet, ty huru skulle man kunna förebrå de blindfödde att icke kunna se dagen?"
Och den 12 februari berättade hon för Brinkman (här i öfversättning):
"Min resa till Malmö var mycket angenäm. Jag såg Tegnér i Lund då jag for dit och därifrån, och vi tillbragte tillsammans några mycket behagliga stunder. Vägarna äro till den grad uppblötta af snö och vatten, att kommunikationerna äro de mest otrefliga, och jag väntar vår älskvärde skald först när 'Maj har löfvat våra lindar'[2]. I väntan härpå håller han mig skadeslös för sin bortovaro genom mycket intressanta bref, ty jag har högtidligt förklarat, att jag icke skulle vilja betrakta hans poesi som ett ultimatum af hans prosa."
Till Tegnér skref friherrinnan Martina:
Den 16 februari 1823.
Allt sedan min färd till Malmö har jag ej varit rätt frisk: reumatism och mer än vanlig hjärtvärk hafva sällan lämnat mina sinnen fria från obehagliga påminnelser om lifvets prosaiska eller mörka sida. Härtill hör äfven oro för Brinkman, som varit sjuk, hvars bref blef under en postdag borta, då jag inbillade mig honom vara död och grät på förhand. Detta var tokeri, det medger jag, men hvem kan alltid vara förnuftig? Och då vänskapen kommer i fråga, afsäger jag mig gärna allt anspråk härpå. Jag är dessutom skyldig Brinkman mycket: hans resignationslära, prydligt beklädd med namnet filosofi, har ofta varit mig nyttig. Innan jag blef hans discipel, sväfvade jag för mycket ikring med tankar och önskningar, som aldrig kunde komma i förhållande till själfva verkligheten: han har lärt mig fatta posto på jorden och äfven där skåda upp till himlen, utan att därföre försaka de njutningar lifvet med mer eller mindre moderlig hand skänker oss. Hans beröm, som jag i vissa afseenden ej förtjänar, önskade jag ofta vore borta; det har nu blifvit en vana för honom, uti hvilken jag får så
- ↑ Konungens födelsedag och namnsdag (Karlsdagen).
- ↑ En vers i Tegnérs Skålar för konungen och kronprinsen, som föregående år upplästs vid en festlighet i Helsingborg, då kronprinsen återkom från utlandet.
