lefnad, ehuru detta visserligen i hufvudsak var en annans förtjänst än min. När jag reser från Sireköping", skref han vidare, "har jag alltid oändligt mycket att tacka för, men också något att gråta öfver. Jag är som ett bortskämdt barn. Friherrinnan måste sörja för min bättre uppfostran."
Efter Tegnérs besök skref friherrinnan till Brinkman, att man mer och mer lär sätta värde på människan hos honom, icke blott skalden. Han är så enkel och godlynt, att det uppstyltadt lärda och tillgjordt spirituella i hans sällskap försvinner och man föredrager vänskapens och förtroendets språk. Men djup lärdom ägde han dock och en vidsträckt bildning. Ett par veckor senare skref hon till Brinkman (12 juni 1823, här i öfversättning):
"I ett af edra sista bref måste jag påpeka ett litet fel rörande Tegnér, som ni förmodar lika litet älskar läsning som våra skönandar ofta göra det. Ni misstager er i hög grad i detta fall. Tegnér läser mycket och allt möjligt, han försmår ingenting, ända från romaner, som han bläddrar i, ända till de filosofiska böckerna, hvari han gör anmärkningar. Han äger själf ett vackert bibliotek och beklagar liksom jag, att icke hafva råd till större utgifter i en riktning, som är den mest förföriska af alla.
I ett bref härom dagen omnämnde han en uppsats om don svenska litteraturen, publicerad i den tyska tidskriften Hermes, som han tror vara af Hammarsköld, och där han icke är allt för väl behandlad. 'I synnerhet', sade han, 'kunna de ej förlåta min wits. Vore det ej bäst för min reputation om jag begynnte att systematiskt studera dumhet — i dylikt fall kan jag aldrig vara i förlägenhet till hvilken skola jag då bör vända mig'[1]. Emellertid kostar det på mig att veta vår store poets drag vanställda och misskända."
Den 6 juni skref friherrinnan Martina till Tegnér:
"Jag tackar för de sista glada stunder H. professorn skänkte mig. De voro korta, men lifvets glädje räknas blott med minuter; och säg hvad ni vill mot svärmeri och mera dylikt, det tillhör endast fantasien att däraf skapa ett helt... Jag begriper mycket lätt huru fruktan för hvarje tillgjord sentimentalitet kan föra en till möjligheten att förneka tillvaron af en verklig." — Tegnér brukade ofta skämta om den Brinkmanska "platonismen", men friherrinnan Martina häfdade varmt vänskapens värde också mellan man och kvinna. — Ett rykte hade gått, att hon skulle fästas vid hofvet, men detta var grundlöst, som hon redan i ett föregående bref framhållit: "Tegnérs vän bör känna sig skapad för något bättre." För intet i världen ville hon offra sitt moraliska oberoende. Man kunde nog förstå, att också kvinnor fikade efter rang; "visheten för oss är dyrköpt och hvad som värre är, vi frestas stundom på farligare sätt än med den kungliga saluten", Nkref hon nu (den 6 juni). Hon fortsätter: "I likhet med Marcus Aurelius borde hvarje tänkande varelse göra sig reda för hvad vi åt andra vore skyldiga af vår moraliska och psykologiska utveckling. Jag undantager snillet: det mottager allt från en högre hand, det står i ett skönare förhållande till källan för det höga och ädla; och hvem skall väl
- ↑ Se Tegnérs bref af den 6 juni, tryckt i jubelfestuppl. V s. 311.
