Min sötaste Brinkman!
Den mest prosaiska af all sysselsättning väntade mig vid min hemkomst, den att vara sjuk. Jag är nu så vida förbättrad efter en reumatisk feber, att jag kan vara uppe, men ej skrifva själf; ty reumatismen har lämnat någon lamhet kvar i högra armen. Jag skyndar mig att säga detta för att när T. ser den hand, af hvilken jag betjänar mig, Brinkman ej må tro att jag är sjuk för roskull. Att handsekretern vinner Brinkmans bifall, hoppas jag, i synnerhet som han skrifver efter mitt diktamen. Som han först tillträdt tjänsten idag, är jag ännu tämligen nöjd med honom.
Han lofvar skick i flit och seder (men ljuger). Anlag till ett fel har jag likväl redan upptäckt hos honom att vara för kvick och således skrifva som om det vore jag själf. — Jag märker att handsekreteraren tillåter sig några ändringar i koncepterna, således är det ej säkert om han blir bibehållen i tjänsten eller ej. Hederlig orlofssedel skall han ändå få. Så snart min arm blir frisk, skrifver jag själf, som är vida pålitligare. Jag hoppas Brinkman blir nöjd därmed, fastän brefvet då börjar litet mindre sött. Förglöm mig ej till dess!
Martina Törngren.
Bäste Brinkman!
Du ser att friherrinnan gjort mig den äran att begagna mig som handsekreterare. Det är ändå godt att duga till något... Emellertid är det blott hennes jordiska del som är sjuk: den himmelska är sig alltid lik; men för en sådan nyläring i platonismen som jag vore alltid önskansvärdare att både jord och himmel vore som de borde, ehuru liten reell nytta jag troligtvis hade däraf. Jag är skyldig dig svar på trenne bref och skall med det första affärda en epistel. Men här på Sireköping förstås det af sig själf att jag ej har tid till annat än att se och höra.
Din vän Tegnér.
Några dagar senare, då hon själf kunde hålla i pennan, skref hon till Brinkman om Tegnér (6 november 1823, här i öfversättning):
"Sedan jag alldeles försummat tidpunkten för vårt sammanträffande i Göteborg, har jag med mycket stort nöje återfunnit honom här alltjämt den samme, djup, upphöjd, originell, då han nalkas tankens högre områden — ett godt barn, lättförnöjd, medgörlig, då det gäller det vanliga lifvet och dess hvardagliga vanor. Det vore svårt att finna en mera harmoniskt organiserad varelse än han, de poetiska bilderna, de djärfva tankarna, de flyktiga hugskotten och de öfvertänkta reflexionerna äro icke hos honom som hos många rikt utrustade personer resultatet af en tillfällig ingifvelse eller en partiell inverkan: man återfinner i dem den organiska produkten af hans hela och universella existens; ingen intellektuell egenskap afskiljer sig från den andra, också har intet tekniskt arbete varit nödvändigt för att återföra dem till en ratt proportion och till en akademisk regelmässighet. Han skulle endast kunna måla i naturlig storlek, och hans gestalter, iklädda rikedomen af en
