blott för en skylt, som i likhet med alla andra skyltar sitter där blott för näringens skull.[1]
I hvarje fall, ifrån den stund då han erhåller biskopsdömet betraktar jag vår Tegnér som förlorad . Då jag på detta sätt öppenhjärtigt talar med er härom, åsidosätter jag alldeles mitt personliga intresse, hvilket gör mig lika stolt att hafva honom som granne som grefve Engeström kan vara det att räkna honom till sin akademiska falang[2]... Emellertid skulle jag icke vilja beklaga mig öfver ett arrangement som bidrager till en väns lycka — ja hans lycka, jag medger det, därför att han är make och fader, men hans ära — aldrig!"
Om "näringsskylten" replikerade Tegnér (den 12 december) att uttrycket var ganska träffande: "men när den nu en gång är antagen, bör man, tycker jag, se till hvad som kan vara fördelaktigast i afseende på näringen... Sångfåglar matas i bur, och poeter i ämbetet: den ena sysslan kan härför vara så god som den andra." I det föregående brefvet (af den 7 december), hvari friherrinnan Martina diskuterar en del nyutkommen och äfven äldre litteratur (Ur Es. Tegnérs papper s. 193 f.), tillägger hon på tal om Jean Pauls "Nikolaus Markgraf", som hon fann rolig: "Då han ej tordes köpa predikstolen innan den blef försökt af predikanten, i händelse den varit för trång — tänkte jag på Växjö: blifver ej biskopsmössan det samma för ert höga, fria, ädla sinne? Vill H. professorn verkligen hafva den, har Schwerin uppgifvit en plan som i ett enda drag kunde förskaffa er den samma. Jag skulle af mig själf be grefvinnan De Geer öfvertala sin man att äska detta af konungen. Ett ord härom till svar och för öfrigt tystnad mot alla. Kjortelinfluensen kunde i alla fall vara ungefär af lika värde som excellensen Engeströms". Planen är betecknande för tiden. Bref till grefvinnan De Geer afgick också, hvilket brefskrifvarinnan anmärkte som en "verklig själfförsakelse". Den 8 december, då Tegnér syntes besluten att motaga förslagsrum och eventuellt stiftet, skref hon: "Alltid, jag bekänner det uppriktigt, skall det kosta på mig att se er höga och idealiska själfständighet inskrufvas i konvenansens biskopliga skrud... Jag anser således lotten för kastad och Fritiof och jag få sörja tillsammans." — Ett par dagar senare meddelade hon Brinkman att biskopssaken redan gått för långt för att kunna ändras; kommer Tegnér på förslaget, måste han gå fram och vännerna arbeta för honom. Och på årets sista dag skref hon till Stockholmsvännen:
"Jag vill för er icke sticka under stol med att den uppriktighet, med hvilken jag har talat med vår vän om de nya planerna, icke tyckts synnerligen mycket behaga honom[3]... Oss emellan sagdt, min käre Brinkman, tillstår jag, att jag skulle velat gifva mycket för att idén om detta olyckliga episkopat icke hade inkommit i Tegnérs eller hans hustrus hufvud eller hos de af hans vänner, som icke känna påsom jag att en sådan öfverlägsen mans välde icke är af den vanliga världen. Han medgifver själf att
