Tegnérs biktmoder.
III.
Växlande stämningar (1824—1826).
Martina von Schwerins resa till Stockholm var för Tegnér en mycket oangenäm öfverraskning. Bland de för resan bestämmande faktorerna var kanske den en ganska viktig, att hon önskade på detta sätt genom en "rymning" föra förhållandet in i den lugna vänskapens hjulspår. Tegnér skref den 27 januari 1824:
"Den nu beslutna resan är (förlåt min uppriktighet!) ett förräderi åtminstone mot vänskapen. Hade jag kunnat ana något dylikt, så hade jag visserligen långt för detta varit på Sireköpinge för att taga afsked... Friherrinnan fann ej en gång för godt att underrätta mig om det så alldeles oväntade beslutet förr än det var för sent att ens göra afskedsvisit. I sanning, jag har svårt att glömma eller förklara detta... Res emellertid lycklig; och glöm gärna en öfvergifven, i fall det ökar Friherrinnans lugn. Jag bör då ej vara missnöjd."
Detta "blixtrande bref", bekände Tegnér för Brinkman en vecka senare, var skrifvet i hettan, då han utan förberedelser fick veta att friherrinnan rymt från honom. "Jag hade med flit i flera månader afhållit mig från Sireköping för att i vår kunna vara där med både kropp och själ några dagar." Nu voro dessa förhoppningar grusade. Han ville emellertid be henne om förlåtelse för vissa uttryck i brefvet: "Det skulle jag äfven göra, men litet groll kan jag ej undvika att hysa." Och så utbreder han sig med en viss skadeglädje öfver en punkt i Fritiofs saga, som de mycket diskuterat: friherrinnan borde nu icke göra sig för säker på att han skulle framställa förhållandet emellan Fritiof och Ingeborg så rent och kyskt som hon önskat. "När du emellertid", slutar han till Brinkman, "knäböjer för henne som du bör, så säg henne, att det sker med fyra knän och två hjärtan. Ack, hon vet icke hur jag älskar henne! Jag hatar svärmeriet, ty det är egentligen intet annat än förruttnad och stinkande poesi, det är en svamp på lifsens träd. Men för henne, henne allena skulle äfven jag vara i stånd däraf. Med alla andra kvinnfolk tar jag saken lättare."
Genom ett långt vackert bref, hvarur nyss citerats (och större delen tryckts i Ur Es. Tegnérs papper s. 201 ff.), sökte Martina von Schwerin blidka Tegnérs vrede. Hon inlät sig icke på några vidare förklaringar öfver resans tillkomst: hon skref blott skämtande:
"Brinkman vill föra mig till Leopold — jag besinnar mig ännu därpå. Jag vet ej om jag bryr mig om flera poetiska bekantskaper än dem jag har. På det hela är det efterhängset och besvärligt folk de där skalderna, och man har ej alltid en biskopsmössa till hands för att jaga bort dem med. (Jag har nu hämnat mig öfver vissa uttryck i det blixtrande brefvet, af hvilket jag aldrig fått fortsättning.)
