intryck och medfört en bättre ömsesidig uppskattning än vi bägge två kunna ha för närvarande. Men, min käre Brinkman, inte ett ord om mig till Tegnér. Han skulle däri blott se en önskan af mig att närma mig honom och långt ifrån att göra mig en tjänst därmed, skulle ni leda mig in i en diskussion, som sannolikt skulle göra en brytning mellan oss för alltid. Detta "oss" — ni vet väl att därmed icke menas er och mig. Nej, min vän, intet moln har någonsin förmörkat vår tillgifvenhets rena och klara himmel. Under alla mitt lifs förhållanden, under lyckans växlingar som under glädjens hastigt förgångna dagar har denna tillgifvenhet alltid synts mig som den enda ljusa punkten i rymden, den enda värdig att leda mina steg mot målet för en vandring, som förklaras genom dess milda och rörande inflytande."
Den 14 november skref hon vidare om brytningen:
"Det är fullkomligt rätt hvad ni sagt att det icke är friherrinnan, men väl Stella helt individuellt som har kunnat känna sig sårad... För öfrigt, min käre Brinkman, har jag icke någon hämndkänsla, och huru skulle jag kunna hafva det? Jag gör full och hel rättvisa åt de öfverlägsna egenskaperna hos en person, som ett ögonblicks öfverilning och obetänksamhet kanhända har fört längre än han själf hade för afsikt att gå. Om jag återser honom skulle jag i mitt sätt att vara visa honom att allt är glömdt, men förvisso skulle jag icke afvika en tum från den regel som jag uppställt för mitt uppförande, och hvarje finkänslig och taktfull person skall endast kunna gilla min stolthet i detta afseende."
Jämte Brinkman hade endast Ängeln fått del denna brytning, kanske — tillägger fru Martina — hade det varit mera nobelt att icke omtala den alls.
Under några månader undviker man i brefväxlingen att nämna Tegnérs namn. Åtskilliga dagsfrågor, särskildt af litterär art, kommo emellertid på tapeten. Efter Rosenstein önskade både Tegnér och Martina von Schwerin att Brinkman skulle bli invald i akademien. I stället invaldes språkmannen lektor L. M. Enberg, en händelse som hade en pikant bismak däraf att denne ansågs vara Rosensteins son. Till Brinkman skref fru Martina den 25 november 1824 (här i öfversättning):
"Hvad invalet i svenska akademien beträffar, är det svårt att förstå att personer med talang och snille icke hafva så mycken hänsyn till sig själfva att de gifva sig en dylik medbroder. Man skall tvifvelsutan svara mig att Enberg är en hederlig karl, ty med denna fras svarar man på allt hos oss. Jag skall genmäla, att Brinkman icke är det mindre fast han äger geni. Men jag talar icke mer därom, ty saken går mig till sinnes... Enberg är ett stackars hittebarn[1] uppfostrad på bekostnad af f. d. konungen Gustaf Adolf och på grund af detta beskydd anförtrodd åt vår aflidne väns omsorger. Hundra gånger har jag hört gubben tala därom och
- ↑ I ett senare bref (16 december 1824) heter det: "Jag vet icke, om gubben Rosenstein uti Enbergs person testamenterade mitt barn till Svenska akademien, men visserligen har han till henne efterlämnat, all den barndom som försvagade första och sista perioden af den hedersmannens lefnad; ty på annat vis kan Jag ei lyda den obegripliga slapphet, som bemäktigat sig denna Gustaf III:e stiftelse."
