förekommande steg, som han blott under namn af afsked från Skåne och världen tyckes tillåta sig. Men vi, min bästa Brinkman, vi fästa oss ej vid denna sista lilla tillflykt för egenkärleken... Hos mig skall han återfinna hvad mitt sinne alltid innehållit: entusiasm för snillet, beundran för skalden och vänskapens deltagande för den lidande människan."
Besöket ägde också rum ett par veckor senare. Det var den 17 oktober, och nu stannade han tre dagar, under hvilka man (den 19) gjorde besök hos von Geijers på Herrevadskloster. Till Brinkman skref nu Sireköpinges värdinna:
Den 23 oktober 1825.
Min bästa Brinkman! Tegnér har här passerat trenne dagar, och sedan han lämnat mig, skyndar jag att till den förtjänstfullaste af vänner meddela de intryck, som denna intressanta sammanvaro kvarlämnat i mitt minne.
Att Tegnér och jag ej behöfde mer än 5 minuter för att återfinna oss, för att rättvisa hvarandra och för att bättre än förlåta — glömma hvad som i följd af det framfarna kunde påtvingat oss en ömsesidig förbehållsamhet, tror jag mig ej behöfva försäkra Brinkman, som känner oss båda för ädla människor. Uti detta ord ligger ingen anspråksfullhet af mig, ty Brinkmans vän bör till sina handlingar vara det. Vid detta tillfälle var det mig så mycket lättare att vara det som de flesta af våra gissningar i afseende på orsaken till biskopens förlängda uteblifvande varit helt och hållet ogrundade. Däri har, som Brinkman ofta sagt, ingått mycket gaueherie, och för öfrigt har därtill bidragit de tjänstfärdiga andars beställsamhet, som under namn af sladdrare och baktalare voro en af de största plågor som vid öppnandet af Pandoras ask öfversvämmade jorden. De hafva nämligen hos biskopen anfört, att jag i Helsingborg med kung och drottning gjort narr af hans känsla och sålunda gifvit honom till part åt åtlöjet. Uppriktigt har jag förlåtit Tegnér att hafva lånat öron och tro till sådana uselheter af mig, och att inför Brinkman behöfva försvara mig för en dylik beskyllning är förmodligen helt och hållet öfverflödigt. Men denna fejd är nu och bör för alltid vara glömd. Den har endast tjänat att lära oss ännu bättre känna hvarandra. Tegnér kan därvid ej förlora, och med rättvisa smickrar jag mig att därigenom hos honom hafva vunnit mycket. Jag har återfått en vän, renad till sinne och begär, och därmed hela behaget af vår första bekantskap och, hvad som af mig bör med skäl högt skattas, denna väns oinskränkta förtroende. Mig allena har han tillåtit att blicka in i hans arma, plågade hjärta, och den hemlighet, som hittills betungat det, ligger nu heligt förvarad i mitt. Detta har han auktoriserat mig att säga Brinkman, men någon vidare förklaring kan och bör ej någon af oss gifva. Er ädla vänskap fordrar den ej heller. För den är det säkert tillräckligt att veta honom muntrad och styrkt genom meddelandet häraf, och då det kanske lyckats mig att inge honom förtröstan och mod att genomgå denna betydliga crisis i hans moraliska lif, böra vi, som älska honom, hoppas att se honom därifrån framgå högre, sublimare, kraftigare, känslofullare än hans väldiga snille äfven hitintills synts
