oss vara det. Måtte blott hans organismus utstå den förhärjande brand som af en i sig själf obetydlig gnista blifvit upptänd i alla hans inre väsendes förvånande fakulteter! Skakad intill sina djupaste grundvalar, liknar hans själ en enda ofantlig jättekummel, uti hvilken hans fantasi med en förfärande och oemotståndlig kraft omslungar tankar, känslor, idéer, bilder och begrepp. Ett enda ord retar honom till vrede, lika som ett lyckligt uttryck hänför honom till förtjusning. Ingenting kan jämföras med den eld som i dylika ögonblick lifvar hela hans väsende: han talar då idel härliga dityramber, skönare kanske än något som af honom blifvit tryckt. En mörk ande tyckes stundom kämpa med hans snille och bemäktiga sig detsamma; en honom fordom okänd bitterhet skärper hvarje ögonblickets intryck till en förgiftad pil, som han från sitt hjärta återkastar på natur och mänsklighet, och med mordängelns blixtrande svärd härjar han, sig själf ovetande, villornas och känslans sköna paradis. Jag begriper lätt huru hans sinnesstämning i sådana stunder för de flesta synes gränsa till galenskap, och huru den plågande oro i hufvud och hjärta, hvarmed den åtföljes, äfven för honom själf har tyckts bebåda något dylikt, men var säker, bästa Brinkman, att en sådan olycka är ej att befara i synnerhet nu, då han själf är helt och hållet lugnad för denna fruktan. — —
I hans hufvud och fantasi ligga nu de mångfaldigaste förslager till dikt. Konst, natur, poesi, ja ända till hans ämbete omfattas af hans spända inbillningskraft med en alldeles ny men förtärande värme, och för att som skald, tänkare, filosof och människa framträda förhärligad till seger och ljus, fattas honom blott lugn — lugn i det skakade, oroliga hjärtat. Från det utgår den tindrande dufva, som på en gång tändt hans väldiga själskrafters flammande bål; visserligen kan han däraf förtäras, men han kan äfven som en Fenix förnyad och förskönad framgå därur. Lyckligt hade det varit om ödet bestämt detta att ske utan de våldsamma skakningar som hotat att tillintetgöra både hans fysiska och moraliska varelse. Den förstnämnda är verkligen ansenligt försvagad och han har magrat mycket, likvisst hoppas jag på hans fullkomliga återfående...
En alldeles egen retlighet gör honom öfver all beskrifning känslig för de sissöden och olyckor som drabba hans vänner, äfven de förta honom sinnesro och sömn, och i allmänhet frukta människorna allt för litet att betunga hvarandra med sina ömsesidiga bördor... Ungefär i samma ordalag, som jag nu skildrat honom för Brinkman, bemödade jag mig att för honom upplösa gåtan af hans för sig själf nästan oförklarliga existens, och hoppas jag att dessa trenne dagars vistande i vänskapens fristad ej varit utan ett välgörande inflytande på hans sinne. Med skäl kan jag räkna dem bland de märkbaraste i min lefnad; ty äfven utom vänskapens deltagande utgör Tegnér i nuvarande stund det intressantaste fenomen i forskningens och känslans värld.
Tills jag träffade honom var jag fullkomligt af Brinkmans tanke angående otillbörligheten af hans tidiga flyttning till Småland; jag har nu ändrat den på goda grunder. Först är det honom nödvändigt i ekonomiskt afseende, och sedermera tror jag den
