Sida:Martina von Schwerin - Snillenas förtrogna.djvu/99

Den här sidan har korrekturlästs

och därför bör jag sluta. Gläd mig någon gång med ett par rader. Jag behöfver all den tröst jag kan få.

Vänskapsfullt
Tegnér.

Den "hemlighet", som väninnan i troget bröst bevarade, blef snart bekant, henne förutan, äfven för Brinkman, och eftervärlden känner den också. Föremålet för Tegnérs olyckliga känsla var just en "notariefru", fru Sine (Eufrosyne) Palm. Hennes man, konsistorienotarie Palm, hörde till Tegnérs vänskapskrets på Herberget. Tegnér hade skrifvit glada dikter vid fester inom familjen, som var hans hustrus och biskopinnan Faxes mest intima umgänge. De hade känt hvarandra länge och han hade länge beundrat fru Sines vackra röst — det var hon som den 30 november 1818 för första gången utförde "Kung Karl den unge hjälte". Men någon "passion" för henne kan man hos Tegnér icke konstatera förr än år 1824. Det är betecknande för utvecklingen af Tegnérs psyke, som under 1820-talets förra hälft befann sig i den starkaste litterära produktion, och hos hvilken nu också det erotiska lifvet — som af Tegnér själf ofta sammanställdes med den förra — återvaknade i förfärande och förtärande kraft, att, när det ena föremålet, för hvilket den svärmande känslan år 1823 syntes vilja öfvergå i passion, gled honom ur händerna, han genast med stormande kärlek sökte gripa ett annat.

Också af Tegnér fick Brinkman veta om vänskapens förnyelse — Tegnér, som några månader förut sagt honom, att efter hans erfarenhet en man "aldrig kan vara blott vän med ett fruntimmer, såvida hon ej är alltför ful eller alltför gammal". Han skref nu om besöket på Sireköpinge:

"Jag hade icke talt en half timme med friherrinnan innan allt var på den gamla foten, och — för dig kan jag väl berömma mig däraf — på en förtroligare än någonsin. Ty henne som fruntimmer — och hvilket fruntimmer sedan! — har jag sagt mycket, som ej kan eller bör sägas någon annan... det är en tröst att få utgjuta sin smärta för den, som både förstår och delar henne — — Jag bör emellertid säga dig att mitt sjukliga lynne alldeles icke stått eller står i något slags sammanhang med mitt förhållande till friherrinnan".

Det ombedda brefvet från friherrinnan lät icke vänta på sig.

Sireköping den 5 november 1825.

Jag började nu att rätt hjärtligt längta efter tidningar från min biskop — eller, hvad som bättre är, min vän. — Ty hvad äro vi egentligen genom den kostym, som ödet, tillfälligheten eller nöden påkläder oss? Blotta larver, kringhvimlande på den stora världsteatern, hvilken som alla andra är byggd af torra bräder med tomt rum inunder. — Lycklig den som i likhet med mig kan säga "Je te connais, beau masque" och därvid finna den intressantaste föda för själ och hjärta; ty en enda ädel, delad känsla bestämmer visserligen bättre hvars och ens ömsesidiga värde än all den lysande fåfänglighet, med hvilken människorna locka, tjusa och slutligen bedraga hvarandra. Lifvet, med all sin påhängda grannlåt, förefaller mig precist som ett fastlagsris: