Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
78
menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.

onyttiga samhällsmedlemmar samt slutligen till de lägre djuren, skulle hennes moraliska värde blifva allt högre. Och det medgifves af moralister, tillhörande den derivativa skolan, och af somliga intuitionister, att det moraliska värdet har stigit sedan en tidig period af menniskans historia[1].

Som en strid någon gång synes pågå mellan de lägre djurens olika instinkter, är det icke förvånande, att det skulle uppstå en strid inom menniskan mellan hennes sociala instinkter med de derifrån härflytande dygderna och hennes lägre, ehuru för ögonblicket starkare impulser och önskningar. Såsom hr Galton[2] har anmärkt, är detta icke i ringaste mån förvånande, emedan ɯenniskan inom en jemförelsevis ny tidrymd har höjt sig ur ett barbariskt tillstånd. Då vi hafva gifvit efter för någon frestelse, förnimma vi en känsla af otillfredsställelse, analog med den, som förnimmes från andra otillfredsstälda instinkter, och som vi i denna händelse kalla samvete: ty vi kunna icke hindra forna bilder och intryck att ständigt passera genom vår själ, och dessa jemföra vi i deras försvagade tillstånd med de alltid tillstädesvarande sociala instinkterna eller med vanor, som hafva förvärfvats i den tidiga ungdomen och förstärkts under hela vårt lif, kanske äfven erhållits i arf, så att de till slut hafva blifvit nästan så beständiga som instinkter. Då vi blicka hän till kommande generationer, är det ingen orsak att frukta, att de sociala instinkterna skola blifva svagare; vi kunna i stället vänta, att dygdiga vanor skola blifva starkare och kanske befästas genom förärfning. I denna händelse skall kampen mellan våra högre och lägre impulser blifva mindre allvarsam, och dygden skall triumfera.


Öfversigt af de båda senaste kapitlen. — Det kan icke vara något tvifvel underkastadt, att skilnaden mellan den lägsta menniskans och det högsta djurets själ är ofantlig. En anthropomorf apa skulle, om hon kunde taga en fördomsfri öfverblick af sitt eget tillstånd, medgifva, att, ehuru hon kunde uppgöra en listig plan att plundra en trädgård, ehuru hon kunde begagna sig af stenar för att strida eller för att knäcka nötter, tanken på att förändra en sten till ett verktyg låge helt och hållet utom hennes

  1. En författare i North British Review (för Juli 1869, sid. 531), hvilken är fullkomligt i stånd att fälla ett sundt omdöme, uttalar sig kraftigt för denna mening. Hr Lecky (History of Morals, vol. I, sid. 143) synes i en viss grad instämma häri.
  2. Se det märkliga arbetet: Hereditary Genius, 1869, sid. 349. Hertigen af Argyll (Primeval Man, 1869, sid. 188) framställer några goda anmärkningar om striden mellan rätt och orätt i menniskans natur.