Fjerde kapitlet.
Kroppens och själens föränderlighet hos menniskan. — Arf. —
Föränderlighetens orsaker. — Lagarne för förändringen äro desamma hos menniskan som hos
de lägre djuren. — Direkt verkan af lefnadsvilkoren. — Verkningar af
kroppsdelarnes förökade användande eller af deras icke-användande. — Hämmad
utveckling. — Återgång. — Korrelativ förändring. — Förökningens förhållande. —
Hinder för förökningen. — Naturligt urval. — Menniskan är det mest
herskande djuret i verlden. — Betydelsen af hennes kroppsbyggnad. — Orsaker,
som hafva förlänat henne en upprät ställning. — Deraf följande förändringar
i byggnad. — Hörntändernas aftagande i storlek. — Skallens förökade storlek
och förändrade form. — Nakenhet. — Frånvaron af en svans. — Menniskans
försvarslösa belägenhet.
I första kapitlet hafva vi sett, att menniskans homologa
byggnad, hennes embryonala utveckling och de hos henne ännu
befintliga rudimenten, att allt detta på det tydligaste sätt
tillkännagifver, att hon härleder sig från någon lägre form. Egandet
af höga själsförmögenheter är icke någon oöfvervinnelig invändning
mot denna slutsats. För att en aplik varelse skulle hafva
förändrats till menniska, är det nödvändigt, att denna äldre form
äfvensom många på hvarandra följande leder skulle alla hafva
undergått förändringar till själ och kropp. Det är omöjligt att
erhålla något direkt bevis härpå; men om det kan ådagaläggas,
att menniskan nu varierar, att hennes förändringar föranledas af
samma allmänna orsaker och lyda samma allmänna lagar, som
förhållandet är med de lägre djuren, så kan det vara endast föga
tvifvel underkastadt, att de föregående mellanlederna hafva varierat
på ett liknande sätt. Förändringarna under hvarje påföljande
härledningsstadium måste också hafva blifvit på något sätt
förökade och befästade.
De fakta och slutsatser, som skola framställas i detta kapitel, hänföra sig nästan uteslutande till de sannolika medel, hvarigenom menniskans förändring, så vidt som den afser hennes