normala bildningar hos de lägre djuren. Om man endast betraktar de muskler, hvilka synnerligen likna de hos våra närmaste slägtingar, de fyrhändta, reguliert befintliga, äro de alltför talrika att här ens uppräknas. Hos en enda karl, som hade en stark kroppsbyggnad och välbildadt hufvud, anmärktes icke mindre än sju muskelförändringar, hvilka alla fullkomligt representerade muskler, tillhörande åtskilliga slags apor. Denna karl hade t. ex. på ömse sidor af nacken en verklig och stark levator claviculæ, sådan den anträffas hos alla slags apor, och hvilken säges i ett fall af sextio förefinnas hos menniskan[1]. Vidare hade denna karl “en särskild abductor från femte fingerns metatarsalben, sådan som den, enligt hvad professor Huxley och hr Flower hafva visat, likformigt förefinnes hos de högre och lägre aporna“. Menniskans händer och armar äro synnerligen karakteristiska bildningar, men deras muskler äro ytterst lätt underkastade variationer, hvari de likna de motsvarande musklerna hos de lägre djuren[2]. Sådana likheter äro antingen fullkomliga och fullständiga eller ofullständiga, i senare händelsen dock tydligen af öfvergående natur. Vissa variationer äro vanligare hos mannen och andra hos qvinnan, utan att vi äro i stånd att angifva något skäl härför. Efter att hafva beskrifvit talrika fall, gör hr Wood följande slående anmärkning: “Märkliga afvikelser från den ordinarie typen för muskelbildningarna löpa i fåror och rigtningar, hvilka måste anses beteckna någon okänd faktor af stor betydelse för den omfattande kännedomen af allmän och vetenskaplig anatomi“[3].
- ↑ Professor Macalister i Proc. R. Irish Academy, vol. X, 1868, sid. 124.
- ↑ Professor Macalister (ibid. sid. 121) har upprättat en tabell öfver sina iakttagelser och finner deraf, att muskelabnormiteter äro talrikast på underarmarne, för det andra i ansigtet, för det tredje i fötterna o. s. v.
- ↑ Dr Haughton tillägger, efter att (Proc. R. Irish Academy, den 27 Juni 1864, sid. 715) hafva anfört ett märkvärdigt exempel på förändring hos menniskans flexor pollicis longus: “Detta märkvärdiga exempel visar, att menniskan någon gång kan ega den anordning af tummens och fingrarnes muskler, som är utmärkande för makakon; men jag kan icke försöka att säga, om ett sådant fall bör betraktas, som ginge en makako uppåt till en menniska eller en menniska nedåt till en makako, eller som en medfödd nyck af naturen.“ Det är tillfredsställande att höra en så skicklig anatom och en så bitter motståndare till
sid. 241, 242; vol. XV, 1867, sid. 544; vol. XVI, 1868, sid. 524. Jag kan här tillägga, att dr Murie och hr St. George Mivart i sin Memoir on the Lemuroidea (Transactions of the Zoological Society, vol. VII, 1869, sid. 96) hafva visat, huru utomordentligt några muskler hos dessa djur, de lägsta medlemmarne af Primates, variera. Äfvenledes äro muskelgradationer, hvilka leda till bildningar, som hafva anträffats hos ännu lägre i ordningsföljden stående djur, talrika hos lemuroiderna.
