ställflyttning och till att uppbära hela kroppens tyngd, eller så länge som de, hvilket vi förut hafva anmärkt, voro synnerligen väl anpassade för klättring i träd. Ett sådant simpelt användande skulle äfvenledes hafva förslöat känselsinnet, hvarpå deras begagnande till finare göromål till en stor del är beroende. Ensamt af dessa orsaker skulle det hafva varit en fördel för menniskan att hafva blifvit en tvåfotad varelse; men för många göromål är det nästan nödvändigt, att båda armarne och hela öfre delen af kroppen skulle vara fria, och härför måste hon stå säkert på sina fötter. För vinnande af denna stora fördel blefvo fötterna platta och stortån egendomligt modifierad, ehuru detta har medfört gripförmågans förlust. Det öfverensstämmer med den för hela djurriket gällande grundsatsen om det fysiologiska arbetets fördelning, att fötterna skulle hafva blifvit fullkomnade till stöd och ställflyttning, då händerna hafva blifvit fullkomnade för att gripa fatt i föremålen. Hos några vildar hafva fötterna likväl icke alldeles förlorat sin gripförmåga, såsom man ser af deras sätt att klättra i träd och att bruka dem på annat vis[1].
Om det är en fördel för menniskan att hafva sina händer och fötter fria och att stå säkert på sina fötter, hvarom det icke kan vara något tvifvel i följd af hennes synnerliga framgång i kampen för lifvet, så kan jag icke se något skäl, hvarför det icke skulle hafva varit fördelaktigt för menniskans förfäder att hafva blifvit allt mera uppräta eller tvåfotade varelser. De skulle derigenom hafva blifvit bättre i stånd att hafva försvarat sig sjelfva med stenar eller klubbor eller att hafva angripit sitt byte eller på annat sätt förvärfvat sitt uppehälle. De bäst bygda individerna skulle i längden hafva haft bästa framgången och i större antal bibehållit sig vid lif. Om gorillan och en del beslägtade former dött ut, hade det med stor kraft och skenbar sanning kunnat påstås, att ett djur icke kunde hafva småningom förvandlats från fyrfota till tvåfota, emedan alla individer i ett mellantillstånd skulle hafva varit ömkligt illa utrustade för framåtskridande. Men vi veta (och det är väl värdt att besinnas), att åtskilliga slags apor verkligen nu befinna sig i detta mellantillstånd, och ingen betviflar, att de i det hela taget äro väl anpassade för sina lefnadsvilkor.
- ↑ Häckel har en utmärkt framställning om gången af menniskans förvandling till en tvåfotad varelse: Natürliche Schöpfungsgeschichte, 1868, sid. 507. Dr Büchner (Conférences sur la Théorie Darwinienne, 1869, sid. 135) har gifvit goda exempel på fotens begagnande som ett griporgan, äfvensom på de högre apornas sätt att gå, hvarpå jag syftar i följande paragraf. Se äfven Owen (Anatomy of Vertebrates, vol. III, sid. 71) angående detta ämne.
