Så måste gorillan röra sig framåt med en åt sidorna vaggande gång; oftare skrider hon framåt, stödjande sig på sina knutna händer. De långarmade aporna begagna understundom sina armar som kryckor, i det de svänga kroppen framåt mellan dem; några Hylobates-arter kunna, utan att man har lärt dem, gå eller springa i upprätt ställning med temlig hastighet; dock röra de sig ovigt och mycket mindre säkert än menniskan. Vi se korteligen hos nu lefvande apor olika gradationer mellan sätten att gå fullkomligt som ett fyrfotadjur och som en tvåfoting eller menniska.
Då menniskans förfäder erhöllo en alltmera upprät ställning och fingo sina händer och armar alltmera modifierade till att gripa fast och till andra ändamål, under det att deras fötter samtidigt förändrades till säkert stöd och till gång, borde till slut andra förändringar i byggnaden hafva blifvit nödvändiga. Bäckenet borde blifva bredare, ryggraden egendomligt krökt och hufvudet fästadt i en förändrad ställning, och alla dessa förändringar hafva uppnåtts af menniskan. Professor Schaaffhausen[1] påstår, att “de kraftfulla mastoidprocesserna hos menniskans skalle äro följden af hennes uppräta ställning“; dessa processer saknas också hos orangen, chimpanseen o. s. v. och äro hos gorillan mindre än hos menniskan. Åtskilliga andra bildningar kunde här hafva omnämnts, hvilka synas stå i förbindelse med menniskans uppräta ställning. Det är ganska svårt att afgöra, till hvilket omfång dessa i inbördes förhållande stående modifikationer äro följden af naturligt urval, och huru långt de bero på de förärfda verkningarna af vissa kroppsdelars förökade användande eller af en kroppsdels inverkan på en annan del. Tvifvelsutan inverka och återverka dessa medel till förändring på hvarandra; t. ex. då vissa muskler och de benkammar, vid hvilka de äro fästade, förstoras genom flitigt användande, visar detta, att vissa handlingar af vana utföras och måste vara nyttiga. I följd häraf skulle de individer, hvilka bäst utförde dem, hafva lättare att i större antal bibehålla sig vid lif.
Det fria användandet af armarne och händerna, dels orsaken och dels resultatet af menniskans uppräta ställning, synes på ett indirekt sätt hafva ledt till andra förändringar i kroppsbyggnad. Menniskans äldsta manliga förfäder voro, som förut har blifvit framstäldt, sannolikt försedda med stora hörntänder; men som de småningom erhöllo den vanan att bruka stenar, klubbor eller andra vapen i striderna mot sina fiender, borde de allt mindre hafva
- ↑ On the Primitive Form of the Skull, öfversatt i Anthropological Review, Oktober 1868, sid. 428. Owen (Anatomy of Vertebrates, vol. II, 1866, sid. 551) om mastoidprocesserna hos de högre aporna.
