Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/140

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
118
sättet för menniskans utveckling från någon lägre form.

Med hänsyn till kroppslig gestalt och styrka känna vi icke, om menniskan härleder sig från någon jemförelsevis liten art, lik chimpanseen; eller från en så stark som gorillan, och vi kunna derför icke säga, antingen menniskan i jemförelse med sina förfäder har blifvit större och starkare eller mindre och svagare. Vi borde dock bibehålla i minnet, att ett djur af betydande storlek, styrka och vildhet, som i likhet med gorillan kunde försvara sig sjelft mot alla fiender, sannolikt, ehuru ej nödvändigt, skulle hafva underlåtit att blifva socialt, och detta skulle verksammast hafva hindrat menniskan att förvärfva sina högre själsförmögenheter, såsom sympathi och kärlek till sina medmenniskor. I följd häraf skulle det hafva varit en ofantlig fördel för menniskan att hafva utgått från någon jemförelsevis svag varelse.

Menniskans obetydliga kroppsstyrka, hennes ringa snabbhet, hennes brist på naturliga vapen m. m. uppvägas mer än väl, för det första af hennes intellektuela förmögenheter, genom hvilka hon, ännu qvarstående i ett ohyfsadt tillstånd, åt sig sjelf har format vapen, verktyg m. m., och för det andra af hennes sociala egenskaper, hvilka drefvo henne att bringa sina medmenniskor hjelp och att i erkänsla mottaga sådan. Intet land i verlden är rikare på vilddjur än södra Afrika; intet land erbjuder fruktansvärdare fysiska svårigheter än de arktiska trakterna; dock bibehåller sig en af de minsta racer, nämligen bushmännen, i södra Afrika, hvilket de småväxta eskimåerna äfven göra i de arktiska trakterna. Menniskans äldsta stamfäder voro utan tvifvel de lägsta nu lefvande vildar underlägsna till förstånd och sannolikt i samhällighetsdrift, men det är fullkomligt begripligt, att de kunde hafva fortlefvat eller till och med gått framåt, om de på samma gång, som de småningom förlorade sina djurlika vanor, t. ex. att klättra i träd m. m., utbildades till förståndet. Men medgifvet att menniskans stamfäder voro långt hjelp- och försvarslösare än några nu lefvande vildar, skulle de icke hafva varit utsatta för någon särskild fara, om de hade bebott någon varm kontinent eller stor ö, t. ex. Australien eller Nya Guinea eller Borneo, hvilken sistnämnda ö nu bebos af orangen. På en så stor yta som en af dessa öar skulle täflan stammarne emellan hafva varit tillräcklig att under gynsamma förhållanden genom den bäst utrustades bibehållande vid lif, i förening med vanans förärfda verkningar, lyfta menniskan till hennes nuvarande höga ståndpunkt inom organismernas radföljd.