Femte kapitlet.
förhistoriska och civiliserade tidrymder.
De intellektuela förmögenheternas förkofran genom naturligt urval. —
Efterhärmningens betydelse. — Sociala och moraliska förmögenheter. — Deras utveckling
inom samma stams gränser. — Naturligt urval såsom inverkande på civiliserade
nationer. — Bevis för, att civiliserade nationer en gång hafva varit obildade.
De ämnen, som i detta kapitel skola afhandlas, äro af det
största intresse, men behandlas af mig på ett mycket ofullkomligt
och fragmentariskt sätt. Herr Wallace påstår i en utmärkt
uppsats,[1] till hvilken jag redan förut har hänvisat, att menniskan
skulle hafva varit endast obetydligt tillgänglig för modifikationer i
kroppsligt hänseende genom naturligt urval eller några andra
medel, sedan hon till en del hade erhållit de intellektuela och
moraliska förmögenheter, hvilka skilja henne från de lägre djuren.
Menniskan är nämligen genom sina sjelsförmögenheter i stånd “att
med en oförändrad kropp hålla sig i harmoni med den
förändringar undergående verlden“. Hon eger stor förmåga att anpassa
sina vanor eller nya lefnadsvilkor. Hon uppfinner vapen, verktyg
och åtskilliga planer, hvarigenom hon förskaffar sig sitt
uppehälle och försvarar sig sjelf. Då hon flyttar till ett kallare klimat,
begagnar hon kläder, bygger hus, upptänder eld och kokar medelst
eldens tillhjelp födoämnen, som annars vore onjutbara. Hon
hjelper sina medmenniskor på mångahanda sätt och sluter till
kommande händelser. Äfven under en aflägsen period utöfvade
hon något slags arbetsfördelning.
De lägre djuren måste deremot hafva sin kroppsbyggnad förändrad för att kunna bibehålla sig vid lif under högeligen förändrade förhållanden. De måste blifva starkare och erhålla verksammare tänder och klor för att försvara sig mot nya fiender, eller måste de förminskas till storleken för att derigenom undvika
- ↑ Anthropological Review, Maj 1864, sid. CLVIII.