att upptäckas och att råka ut för fara. Då de flytta till ett kallare luftstreck, måste de erhålla tjockare pels eller få sin kroppskonstitution förändrad. Om de icke underginge denna förändring, skulle de upphöra att finnas till.
Förhållandet är dock helt olika, såsom herr Wallace med rätta har påstått, i afseende på menniskans intellektuela och moraliska förmögenheter. Dessa förmögenheter äro underkastade förändring, och vi hafva all anledning till den tron, att förändringarna tendera att förärfvas. Om de fordom voro af stor betydelse för den ursprungliga menniskan och hennes aplika stamfäder, skulle de alltså hafva fullkomnats och förkofrats genom naturligt urval. Det kan icke råda något tvifvel om de intellektuela förmögenheternas stora betydelse, ty menniskan har hufvudsakligen dem att tacka för sin höga ställning i verlden. Vi kunna se, att under det råaste samhällstillstånd de individer, hvilka voro skarpsinnigast, hvilka uppfunno och använde de bästa vapen eller giller, och hvilka voro bäst i stånd att försvara sig sjelfva, skulle uppfostra den talrikaste affödan. De stammar, hvilka innefattade det största antalet af på så sätt utrustade menniskor, skulle tillväxa i antal och uttränga andra stammar. Antal beror i första rummet på försörjningsmedlen och dessa till en del på landets fysiska beskaffenhet, men i mycket högre grad på de konster, hvilka der utöfvas. Då en stam tillväxer och är segerrik, förökas den ofta ännu mera genom andra stammars införlifvande.[1] Kroppsstorleken och styrkan hos medlemmarne af en stam äro likaledes af någon betydelse för dess framgång, och dessa bero till en del på beskaffenheten och mängden af den föda, som kan erhållas. I Europa utträngdes bronsperiodens menniskor af en mäktigare och, att döma af dess svärdfästen, med bredare händer försedd race;[2] men dess framgång berodde sannolikt i mycket högre grad på dess högre konstfärdighet.
Allt, som vi veta om vildar eller kunna sluta af deras traditioner och från gamla minnesmärken, hvilkas historia är fullkomligt glömd af de nuvarande invånarne, visar, att från de aflägsnaste tider framgångsrika stammar hafva utträngt andra stammar. Qvarlefvor af utslocknade eller glömda stammar hafva blifvit upptäckta i alla civiliserade trakterna jorden, på Amerikas
